Jag blir ju livrädd. Trots att en kompis messar att hon är sjuk sen i tisdags. Samma symtom. Samma känsla av enorm trötthet så kastas jag tillbaka till för tre år sedan då jag inte kunde få i mig ens en liten potatisbit utan att magen gjorde revolt, kramperna, yrseln.

I min skalle rusar det runt; det är nu medicinerna slutat fungera, det är nu magen börjar svälla igen, det är nu mitt liv stannar av igen…

Jag har inte tid med det. Har man det egentligen någonsin?

Fast nu har jag ju en massa roliga saker på gång.

Dessutom skulle jag göra tusen förberedelser, tänkte jag, innan t ex mina kompisar kommer. Och så ligger jag där. Utslagen.

Hela dagen i torsdags och halva igår. Så fort jag satte mig ner somnade jag till igen.

Uppenbarligen behövde jag det.

Jag blir ändå sur. Så där sur som mor kunde bli när hon, som gärna ville ha allt tiptop, insåg att det inte skulle bli så.

Måste det vara tiptop då?

Måste gräsmattan vara nyrakad?

Golvet bonat?

Mina tånaglar målade?

Nej, tror inte det.

Så jag gör lite här och var. Väldigt långsamt.

Sitter länge och suger på min första kaffe/latte sen i onsdags med bästa utsikten.

Han där bakom vill helt andra saker men det får vänta lite till.

Förresten visade han sig som vanligt den bästa av vänner. Smög ut i trädgården för att utföra sina behov i torsdags. Sonen blev förvånad då han erbjöd en runda som blev i kortaste laget. Det är Wish som själv modererar rundorna nu. Produkterna i trädgården hittade jag sen och plockade upp dem medan jag tackade min hund som smög runtomkring.

Några promenader fanns inte på hans karta just då. Han ville såklart hem och hålla koll på mig.

Är man vallhund så är man.

Nu ska vi snart ta en promenad till om herrn är upplagd för det.

Senare ska jag köra och köpa mat till honom för den är snart slut.

Därefter börjar en väldigt slow dammsugning.

Bara för att jag mår så mycket bättre idag.

Och kaffet det utlöste ingen jordbävning.

Sånt kan också göra mig glad.