Den kommer och går.

Den där sorgen för allt som blev fel.

Jag har det bra. Har egentligen allt jag behöver.

Dagarna flyter på. Jobbar lite. Umgås med folk jag tycker om lite. Är själv lite.

Men det kan räcka med att en grej går fel.

Som den där kaffemaskinen (ja, ni kan skrolla vidare om ni tröttnat på the never ending story).

Jag stod där och pillade med en rätt jag skulle ha med mig till bokcirkeln dagen efter, samtidigt som jag chattade med tre olika personer från nespressoassistens, på måndagens eftermiddag.

Det gick inte att ringa. Jag tog sats, som jag alltid måste göra, och hamnade i en telefonkö som aldrig tog slut. Där uppmanades jag att chatta. Bra egentligen för man kan skicka videos också på blinkande lampor och konstiga ljud.

Första personen sa att jag måste göra avkalkning först. Hon lyssnade inte på att jag använder köpevatten till maskinen, för det tipsade min son om, utan skickade ett recept på vinäger/vattenblandning då jag sa att jag inte har den vätska som rekommenderas på deras hemsida. Sen la hon på. Maskinen spottade ut två droppar och sen blev lampan röd.

Andra personen sa hur jag skulle tvätta av med tops runt det hål man stoppar kapseln i plus använda mjuk svamp att torka runt lite överallt med den. Sen försvann hon också.

Tredje personen lotsade mig i en sorts ringdans där jag funderade ett tag på om jag kanske borde stå på huvudet också när jag utförde alla moment samtidigt som mina rostade pinjenötter måste plockas bort från spisen annars skulle allt smaka bränt på bokcirkeln.

Då lampan fortsatte lysa ilsket rött, något jag inte hittat i instruktionsboken online där det bara finns oranget/ vitt och grönt, sa denna fantastiska människa att hon skulle boka in mig på reparation. Därefter skickar hon instruktioner för hur jag ska packa ner maskinen i en låda och invänta info via mail då de måste komma och hämta medelst DHL eller liknande.

Jag kan använda originallådan men kommer inte att få tillbaka den. Därför sätter jag min matlagning på vänt och går ner i garaget där jag hittar en annan låda. Maskinen går in men är för lång. Det får bli originallådan då.

Mailet kommer och man kan bestämma själv vilken dag. Onsdagen klickar jag i…tror jag. För sen händer ingenting. Det är kväll och jag är ordentligt trött på alla turer så det får vara bra så.

Tisdagen går med bokcirkel och yngste sonen som kommer på middag och har med sig pizza från en annan pizzeria än den han jobbar på.

Han tycker det är konstigt att min kaffemaskin gått sönder efter bara ett och ett halvt år. Pappas har minsann han haft i fyra år och den funkar utmärkt.

Där kommer första stynget. Sonen pratar guld om kaffet dessa maskiner gör och såklart visar det ju på att han ville att jag skulle ha av detta guld. Stynget kommer från den där gamla vanliga känslan i mig att jag gör fel och någon annan gör rätt. Alltid.

Det bor ju i mig såklart men det tar mig in på den där vägen som sonen sen fortsätter att gå på. Alla dessa lägenheter som är farfars och fruns…ja för hon är ju fru nu och då är det hennes också…

Där vill jag skrika att det beror på. Vad står skrivet på det jävla äktenskapspappret? Är hon mera värd som fru än jag någonsin var för min man? Gubbens son.

Usch! Jag vill inte tänka så. Precis som jag inte vill sura vill jag inte det men inser att detta gör mig lessen långt ner i tårna. Det spelar ingen roll att jag tänker på det positiva med att jag inte har någon som helst skyldighet i form av skatter på detta plan. Det är det där med att aldrig ha räknats som gör ont ju. Jag var inte tillräckligt fru eller tillräckligt mamma till någons barn för att räknas.

Onsdagen sitter jag där och väntar. Tiden är mellan 9 och 17. Inte ens dammsugare kör jag ,som jag borde, för jag måste ju höra när de ringer på.

Vid lunch kommer ett bekräftelsemail och etiketten att sätta på paketet. De ska komma dagen efter. Trycker ner en impuls att ringa dem och kräva att det är George Clooney som kommer och hämtar som plåster på såren när jag sitter här och väntar som en idiot.

En halv dag till. Sen hämtar de äntligen det. Det är varken George Clooney eller DHL. Det är den där surmulne typen på BRT som pratar i telefon samtidigt som han tar emot paketet samtidigt som jag håller fast min skällande hund med vaderna. Ringdansen tar liksom aldrig slut.

Under tiden kommer ett brev på posten. Från italienska skatteverket. 2022 infon om mitt förbannade svenska bankkonto stämmer fortfarande inte. De som de aldrig skulle ha kollat enligt en viss person som gör mig lessen kollar de tydligen med förstoringsglas.

Skriver till idioten jag betalt dyra pengar för att hjälpa mig göra rätt i höstas.

Han har fortfarande inte svarat.

Nåväl, för eller senare…

Vi får väl se om det är George Clooney som kommer och lämnar tillbaka min maskin.

Tycker jag vore rimligt.

Nu ska jag iväg och simma.

Det var alldeles för länge sen.

Jag kanske inte blir av med sorgen men det blir allt lite lättare om jag får röra på min kropp i vatten.