Ibland tror jag att det är jag som läser in sådana i det som händer.

Att jag går och tänker något och så ploppar det upp alldeles framför mig.

T ex går jag och tänker att jag gillar verkligen ett par örhängen men har slutat använda dem p g a en konflikt med personen som gav mig dem. När jag säger åt mig själv på skarpen att jag är en fåntratt och verkligen borde ta dem på mig igen så hinner jag inte få dem i det lilla hålet i örat (dessa örhängen har större storlek på piercing än vad jag brukar ha) så går örhänget sönder helt i min hand. En liten pärla ramlar ner och landar på hundens kudde.

Tar det som ett tecken på att jag inte skulle använda dem något mera hahaha!

Sen börjar jag läsa Lyckofällan, fast på italienska, då jag blev nyfiken på den genom Annannan och Här bor jag. Jag kom till stycket där det handlar om saker man undviker och därför växer och blir större just för att man undviker dem.

Innan satt jag och hummade, kände igen, kände inte igen, tänkte att detta kan jag.

Helt plötsligt står det Försumma din hund på listan av saker som tar dig ifrån vägen mot framgång. Det bara slår till mig och först tänker jag att ”nä, så kan det inte stå!” Försumma ditt barn, din man, din katt kanske men hund. På riktigt? Men det gör ju det inser jag när jag gått in och tittat en sådär hundrafemtio gånger. Som ett väldigt personligt tecken. Min tagg.

Frågan är ju om det stått barn om jag läst denna bok innan hundens tid. Står det hund i den svenska versionen också?

Faktum är att jag blir så chockad att jag bara läser en liten bit till och sen får boken ligga där i min kindleplatta alldeles för sig själv. Jag undviker den. Tränar hunden istället. Lite i alla fall.

En annan sak som händer är det där med sköldpaddsungarna. Jag har hittat någon som vill ha dem. Eller en kollega har hittat någon som vill ha dem. Så börjar de små busarna rymma. Klättrar upp mot nätet och om jag inte har lagt det ordentligt spänt tar de sig också ut. En hittar jag och stoppar tillbaka med detsamma. En annan verkar vara helt försvunnen.

Så sätter jag mig en tidig kväll med en suck i min gungstol och ber en liten bön som låter ungefär; ”snälla lilla sköldpadda kom tillbaka för jag vill verkligen inte att du ska bli föda åt kråkorna eller leksak åt min hund eller alla katter som slinker in och ut här”. Sen vänder jag på huvudet och ser det lilla skalet sticka upp ur jorden bakom mina nerklippta buskar. Lilla buset ligger där. Nu är det tillbaka i inhägnaden.

Sen går jag och känner mig ledsen för en sak som jag organiserar men som inte blir av p g a att ingen kommer. Tänker att det är mig det är fel på. Inte tillräckligt trevlig. Inte tillräckligt rolig. Inte tillräcklig. Förstår att jag är inne i en loop och därför städar jag istället. Mest för att det behövs förstås. Stoppar in lurarna i öronen och klickar fram ett podavsnitt jag laddat ner av The Way out is In, den zenbuddistiska podden som Annannan fått mig nyfiken på (man skulle kunna tro att jag stalkar henne hahaha!).

Den handlar om deras avlidne ledare Thich Nhat Hanh. Det är en utav hans lärjungar som berättar honom. Jag grips såklart när han talar om den mänskliga aspekten då han får frågan om den och han svarar att visst har han sett mästaren arg några gånger. Ledsen såg han honom då det var munkar som ville lämna klostret. Gå tillbaka till ett vanligt liv igen. Då frågade han sig om det var något han gjort fel. Istället för att se alla de som fortsatte följa honom så blev det alltså de enda som avgick som fick honom att börja ifrågasätt sig själv. Tänka att han inte gjort tillräckligt och inte att det var de som ville något helt annat.

Oerhört tänkvärt!

Det innebär ju inte att jag blir ledsen igen nu när det verkar som att det hela upprepas i min lilla sfär.

Tar bara till mig det där mänskliga i att tvivel på sig själv också har sin plats.

Och att jag kan lita på att det jag behöver kommer när jag verkligen behöver det.