Sitter jag och funderar på mellan sovstunderna då jag försöka komma tillbaka till livet igen.
Ja, jag funderar på det jag skrev igår om Haväng. Att allt däromkring liksom bara kan nämnas så är jag tillbaka ”hemma”…
Jag har bott större delen av mitt liv i Italien men så fort jag hör något från min barndom så är det som en helomvändning i mig.
Är det inte konstigt?
33 år här och 28 i Sverige. Ändå dras jag så till det där i Skåne.
Jag tycker om varmare klimat och man kan väl kanske säga att det är varmast i södra Sverige men inget går ju upp emot det italienska klimatet.
Minns ju badstunderna som helt fantastiska i Skåne trots att det ofta var kallt både i vatten och på land.
Ja jag vet barndomen formar en. Det där med att ligga på gräset och kolla in nya grässtrån det kommer därifrån.
Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med dessa tankar.
Kanske ingenstans.
Inte just nu iallafall.
Det var bara lite som for genom skallen idag.
Pranayama i Rom 
Kära Marika! Nej, jag tycker faktiskt inte att det är konstigt alls. Barndomens platser verkar sätta sig på ett helt annat sätt än de platser vi väljer senare i livet. Det handlar nog inte bara om geografin utan om alla känslor, dofter, ljud och minnen som finns lagrade där.
Haväng och Skåne är kanske inte bara en plats för dig, utan en del av vem du blev. Då spelar det mindre roll att du har levt längre i Italien eller att klimatet där är behagligare. Det där gräset du låg och studerade, baden trots kylan och känslan av somrarna finns kvar i dig på ett sätt som inte går att mäta i år.
Kanske är det just därför ett enda ord kan få dig att känna dig hemma igen.
KRAMAR TILL DIG! Anna
GillaGilla