Städar i galna värmen.

36 grader mitt på dagen och i morgon ska det gå upp till 38.

Pausar och duschar i trädgården två gånger.

Städar vidare i bikini.

Sonen skrattar åt mig.

För honom och hans bror är det självklart att strutta runt och sitta vid matbordet här hemma med naken överkropp.

Jag lockar till skratt i bikini.

Det känns orättvist.

Det känns också orealistiskt att någon skulle tycka det var trevligt eller rentav tilldragande att titta på min ärrade, nakna överkropp.

Var går gränsen förresten? Det stod, när jag googlade, att man visst fick gå omkring i bikini även i sin trädgård i stan men inte naken.

Är inte sonen halvt naken där han sitter och röker sina onödiga cigaretter iklädd shorts och flipflops?

Blir sur fast jag inte vill det.

När han drar till jobbet får hans rum också en omgång.

Fast bara golvet.

Tänker inte ta itu med klädbergen som tar upp en hel fåtölj och den gamla skrivbordsstolen.

Det får bli när det är svalare ute.

Förresten så använder han ju minimalt med kläder så då kan man ju bara ta och slänga skiten.

Surheten går över såklart.

I morgon ska jag inte städa mer än diskbänken (med kallt vatten) och sen ska jag duscha i trädgården för resten.

Kanske också njuta av att min blyblomma äntligen blommar.

Var lite orolig där att mitt klippande skapat en sur plumbago.

Möjligtvis att jag intar liggande läge också, i morgon.

Med fötterna i luftkylaren liksom.

Och hunden.

Tja, han får en ny våt handduk över sig där han ligger i duschen.

Havet är inte att tänka på en söndag i slutet av juni då värmen slagit till.

Jag är ju inte helt galen.