för det är min minstes 22-årsdag.

På bilden har han precis fyllt 6. Det är tårfylld avslutning för honom och hans klasskamrater då han hösten efteråt ska börja första klass.

Min lilla plutt!

Vet inte om jag kommer att träffa honom idag.

Presenten ligger hursomhelst och väntar.

Jag vet inte riktigt hur tiden kan gå så fort.

Tjugotvå år på fem sekunder.

Det går så fort mellan varje midsommar också att man står där och tänker; men gjorde jag inte detta ”igår”.

Jag återanvänder samma virkade blomsterkrans och samma klänning som jag haft förr.

Det är bara majstången som blir annorlunda för varje år.

Någon tar med sig fantastiska blommor och det är tur för de små gula blommorna jag plockade på morgonen har ledset slagit ihop sig. Därför finns det inget gult alls. Inte ens om man tittar nära.

Men man kan se hur vi knutit fast stången i trädet. Det var inte helt enkelt att får den att stå upp. Vi fyllde parasollfoten med vatten och stoppade sten och glasspinnar i för att den skulle klara åtminstone att stå rak under dansen.

Vi dansade runt den.

Majstången höll sig uppe.

Det vara bara ett barn där.

Det är inte heller som det brukar vara.

Ibland är där många barn.

Ibland inga alls.

Och faktiskt förstår jag dem som inte kom igår.

Kan se hur de föredrog AC eller stranden eller en pool någonstans.

Själv pustade jag ut, efter dansen, i kyrkans källare tillsammans med några trevliga kvinnor medan vi åt och pratade.

Så kommer jag på mig själv med att tänka att nu är det ett helt år till nästa gång jag ska tro att jag är så vältränad att rösten ska hålla medan jag hoppar och dansar.

Detta fast jag vet att det säger vips och så är vi där igen.

Och att ingen röst kan hålla för ett liknande företag.