Nu tänker jag, om jag hinner med, att tråka er med ett inlägg varje dag jag är i Sverige. Vi får se om jag orkar med det.

Jag börjar dock med resan. Anledningen till att jag skriver resedagar och inte resedag, trots att resan bara tar en arbetsdag att ta sig från hemmet i Rom till hemmet i Skåne, för att min resa börjar då jag lämnar min hund på pensionatet dagen innan själva flygturen.

Det är den biten som är tyngst och denna gång var inget undantag.

Min äldste son var med och jag inbillade mig någonstans att det skulle göra saken lättare. Så var inte fallet. Hunden tyckte, när vi var framme, att; ” Gå ni! Jag sitter kvar här i bilen och väntar tills ni kommer tillbaka.”

Sen blev det dragtur runt alla rastgårdar efter sonen i huset, som ledde oss denna gång, och in i hans egna ”suite” bredvid en annan gammal hund som tittade lite slött på Wish där han motvilligt traskade in sedan halsband och koppel plockats bort. Trots att vi blivit grundligt utskällda av både pomeraner, beaglar och corgis verkade inte vår hund ta någon som helst notis om detta. Inte minsta lilla morr längre.

Resignerad efter bromsförsöken så att säga.

Sen blev det hem och packa.

Sen blev det försök att få ordning på saker som skulle fixas inte bara för att komma iväg men också för att inte tänka på den där fyrbeningen man precis övergivet.

Andra resdagen började tidigt. Taxi beställd till 7 på morgonen. Diskussioner med en son som tar allt så lugnt och gör mig, som står klar lik den värsta militären långt innan revelj, skogstokig.

Vi kommer ut precis när taxin rullar fram vid vår port.

På flygplatsen blir det bråk med en app (jag tror inte jag ska klara detta) p g a att dagens incheckning av resväska bygger på att man gör allt själv även om man inte kan eller är kapabel att ens fatta sig på så pass moderna mojänger.

Hur kan vi ha hamnat i att vi betalar allt mer för flygresor men gör allt mera själva? Det går inte ihop för mig.

Sen blir det vanliga rundor för att en av oss prompt ska röka och det är inte jag men rökrutan är flyttad p g a ombyggnad så vi får gå tillbaka utan att passera fängelset eller hur det nu var…

Vi lyckas köpa med oss något gott men dyrt till far också. Det borde vi med all rimlig erfarenhet och vishet ha gjort i Rom men värmen verkar ha vispat bort allt sånt så därför står vi där på Eataly med resten av världen och köar.

Tänker ju att jag ska lära mig av detta och komma ihåg till nästa gång att inte behöva panikhandla bland resväskor och människor som vill välja shoppingbag med stor petighet.

När man tror att man vet så flyttar de gaten. Så är det alltid och jag får banka på en annan ruta på en annan rökruta för att sonen ska fimpa och sluta skrolla så vi kan gå tillbaka igen där vi kom ifrån och jag som redan åkte trött börjar känna mig rätt mosig och ännu är vi inte framme.

Sen är det då dags att gå på flyget. När vi kommit igenom boardingen står det skyltar som säger att de som har platser från 1- 18 ska gå till vänster. De som har platser från 19- 36 ska rakt fram. Den sista vägen är vår. Den leder ner för en trappa ut i den stekande luften och inte in i fingret som de kloka som beställt plats där framme utan rakt ut en bra bit för att griljeras ordentligt innan vi kommer in i planet. Min son säger där jag tar täten att ; ”mamma du är den enda som läst och förstått skyltarna”.

Detta blir än mera tydligt när vi kommer in i planet för där blir det stopp p g a en hel drös som gått in genom fingret för att gå mot ströms. Mot mig. Jag börjar skälla såklart. En mycket trevlig (ja, jag vet det är hans jobb, men ändå) assistent stoppar dessa motvallskärringar och sjasar in dem en här och en där i bestraffning, som han säger, medan han säger till mig att jag har helt rätt.

Sedan eskorterar han mig till min plats 20A för att sen ta sig an de där som skulle allra längst bak. De som står en stund i skamvrån.

Jag sjunker nöjd ner på min plats och hindrar mig själv från att krama denne unge man. För så gör man inte. Gamla tanter kramar inte unga män som gör sitt jobb. Sitter där sen och tänker på hur man i Danmark säger redan i högtalarna vart man ska gå. Det finns alltid någon som inte hör det, men inte så många. Det är fler som inte läser instruktioner än de som inte lyssnar.

Tycker att den danska taktiken verkar mera vettig.

Sen sitter jag där och studerar planets spegling i fingerrutan.

Man har gott om tid för sånt för planen lyfter aldrig i tid. En italiensk regel hahaha!

När vi äntligen kommer ut på startbanan är vi så klart inte först. Vi måste köa.

Före oss lyfter ett Easy jet. Susar iväg. Det ser så lätt ut. Easy.

Efter det är det ett Delta airlines plan som dundrar istället för att susa. Betydligt större som det är får det hela vårt plan att dundra med.

När Deltaplanet försvinner rakt upp i luften hoppar en liten hare rakt över fältet. Det är liksom ett övergångsställe där. Eller det ser ut som ett övergångsställe framför vårt flygplan. Där skuttar den i väldigt maklig fart tvärs över och försvinner in i gräset. Så klart att det finns djur här också. Fast en hare mitt ute på startfältet…Stackare!

Vid sidan om oss kör ett ITA plan fram. Jag känner stor sorg när jag ser det då jag tänker på vänner som jobbade på gamla Alitalia och fick gå då allt såldes och gjordes om. Alltså vänner som jobbat där i många år. Sånt är trist.

En liten stund tror jag att det också ska få lyfta innan det är vår tur men då rusar våra motorer och det är alltså vi som står först i kön.

Resan går fort. Jag sover väldigt lite och har känslan av att det blivit så rysligt mycket obekvämare för mig att flyga. Som om min kropp inte vet riktigt hur den ska sitta. Får ont i ryggen. Åldern som tar ut sin rätt?

Det är också svårt att sova när barn skriker, det talas stup i kvarten i högtalaren om vinstlotter och andra oemotståndlig erbjudanden samt något annat som min hjärna inte fattar alls.

Det är skönt när vi äntligen landar. Detta är, som sagt ingen lång flygresa, två timmar är ingenting ju. Kanske har jag blivit en gnälltant ändå.

Jag ser sonen traska av och titta upp emot flyget för att se om jag sitter kvar. Det gör jag för de två svenska tjejerna som sitter bredvid mig och tydligen tillhör någon familj har ingen lust alls att resa sig upp. En stilla tanke om att alla svenska familjer tydligen har minst fyra barn dyker upp. Den är ju inte sann. Det är bara lite extra gnäll. Det förstår jag ju.

Resväskan plockar vi upp i rekordfart. Ser den rulla förbi när vi precis kommer fram till bandet. Sonen springer i kapp den.

Vi plockar ihop lite mat i en salladsbar för sonen vill inte alls veta av att köpa hamburgare. Jag är galet sugen på halloumiburgare jag ätit där en gång. Han är motståndare till skräpmat. Alltså skräpmat när man reser ingår välan i resan va?

Böjer mig för sådana argumentationer som bara för en stund sedan kom från mitt håll.

Ett tåg har blivit inställt så därför är tåget vi ska med till Malmö så fullt när det rullar in på stationen att bara en bråkdel av oss kommer på.

Sonen går bananas och börjar tjafsa om alla utlänningar som trycker sig på när jag står och mesar. ” Du menar trycker sig på som italienare?” säger jag lite sarkastiskt…bara lite. Då blir han lite slakare. Funderar på om jag ska berätta om åren innan han föddes då jag lärde mig hur man armbågar sig upp på ett tåg för att komma med klockan sju på morgonen för att inte komma för sent till jobbet varje dag. Låter det dock vara. Sparar storyn till en annan gång.

Nästa tåg kommer vi på och sen blir det byte på Triangeln i Malmö. Så underbart sen en kompis tipsade om att man bara kan gå över till andra perrongen och ta nästa tåg där.

På tåget till Tomelilla upptäcker jag att min telefon inte går varken att ringa med eller att ta emot samtal på.

Jag kan göra allt möjligt med den utom just att använda den som telefon.

Senare hemma hos far försöker sonen få rätt med den. Han googlar att detta kan hända när man har haft mobilen i fly mode. Han säger att det hänt honom också men att det sen löst sig när han kommit hem till Italien.

Så märkligt att jag som kämpar med det där med min telefonfobi nu helt plötsligt inte KAN ringa. Det är nästan lite komiskt skulle jag vilja säga.

Efter att ha ätit. Pratat och packat upp alla mina pinaler ur resväskan går jag en promenad i min hemby. Njuter av den alldeles perfekt varma luften på mina nakna armar. 20 grader kan man få det i Rom också tack?!?

Sitter sen en stund med far i trädgården och dricker lite kaffe.

Klockan är 21,30 och ljuset är kvar. Och allt är lummigt och grönt.