Jag tyckte ju att det var ovanligt tyst därute i trädgården i går morse.

Nästan overkligt för att vara en måndag.

Innan jag gick ut i trädgården hade jag gjort i ordning det där testet för tarmcancerscreening som jag skulle gå och lämna in på apoteket så fort de öppnade.

De öppnar alltid 8,30 så det är lagom att gå efter allt morgonbestyr.

Efter yogan och frukosten, när jag stod klar att gå ut med hunden som hoppat första rundan av oklar anledning (han bara ville inte) kom sonen yrvaket ur rummet och meddelade mig att han skulle äta lunch med pappa.

”Med pappa, ska han inte jobba idag?” blev då min häpna fråga.

” Det är helgdag idag” förkunnade sonen som helt plötsligt blev den som höll all information.

Efter en stunds tvekan…jamen det är ju den 29:de…

Den 29:de juni är en helgdag i Rom. Man firar stadens skyddshelgon Petrus och Paulus.

Jag lär mig aldrig det.

Missar varje gång. Det är som att jag inte kan få in denna dag i min egen almanacka.

Efter en stunds panik fick jag klart för mig att jag kunde lämna in testet tidigt på tisdagen istället. Bara jag behöll ski förlåt!, provet i kylen.

Jaha, därav tystnaden. Därav alla stängda persienner.

Alla vettiga människor som kunde hade såklart åkt iväg för en långhelg.

Alltså de vettiga som minns att det är en helgdag varje år den 29:de juni.

Så det blev mera duscha i trädgården.

Mera läsa och göra mest ingenting.

På eftermiddagen kom yngste sonen och förälskade sig i nya munstycket till trädgårdsslangen. Det regnade några droppar också medan jag visade honom hur jag tänkt han skulle ta hand om trädgården.

Efter maten satte jag mig i min gungstol med en skål nötglass/chokladkräm med blåbär på.

Jag hann inte smaka på den innan hela stolen brakade i marken.

Glassen for som från en katapult upp över mig, den vita klädseln i stolen och ut i gräset där hunden inte var sen att försöka slicka i sig så mycket som möjligt innan jag fick tag i det mesta.

Slog min arm, fast idag gör den inte längre ont.

Orsaken; karbinhaken håller inte längre.

Resten av kvällen tvättade jag bort glass.

Varnade yngste sonen, som svarade att han ska försöka fixa en ny karbinhake.

Så här i efterhand tänker jag ju att om man filmade det hela skulle det ha blivit en ganska komisk sekvens; jag som landar hård fast med rumpan på den mjuka klädseln. Glass som far iväg över huvudet på mig och regnar ner. En hund som ser sin chans till extragott.

Ja, så firar alltså jag en helgdag som jag inte ens vet om att den finns.