Hur kan det vara att man vet att man gör fel men gör det ändå, tänker jag efter att jag hystat iväg den där pinnen som INTE ska slå ner sista kubben för då har vårt lag ingen pinne att slå ner kungen med som vi måste för att inte förlora automatiskt och så faller sista kubben träffad av vår sista pinne. Jag tänkte att jag ändå aldrig skulle träffa därför siktade jag istället för att kasta ett av mina bästa fjuttkast.

Hur korkad får man lov att vara? tänker jag när E, som är sex år börjar gråta hejdlöst. Det var hon som ville ha mig i sitt lag. Aldrig har någon velat ha mig i sitt lag. Det tackar jag henne för innan vi börjar spela. Och så fördärvar jag det genom att göra något som jag aldrig brukar lyckas med.

Dagens andra stolpskott. Efter presenten E fick, som jag rafsat till mig då det gick åt skogen med den som var tänkt och som jag inte alls var nöjd med, och jag inte tror hon gillade heller precis kan jag nog glömma att hon ska vilja ha mig med i något som helst lag igen.

Sen får hon fram en annan grej som man trampar på och som får pilar att flyga hit och dit. Den aktar jag mig för att prova. Dessutom tittar en kompis i grannträdgården fram och de har massor att prata om så kanske ändå att avståndsvinkandet, när vi beger oss hemåt, betyder att jag är förlåten.

Nu tror jag ju inte att hon är långsint precis men jag är ganska arg på mig själv ändå.

Gör om gör rätt tänker jag. Fast inte nu. Nästa gång.

Kvällen är helt underbar och jag går igen en runda efter maten i mitt mossen.

Fast mina kompisar korna är inte där.

De har förmodligen redan gått hemåt.

Jag går inte hela vägen ner utan stannar vid kornas hägn för att sedan gå hemåt igen.

Där nere ser jag helt plötsligt att det står ett jakttorn.

Har det alltid gjort det?

Jag tar en runda upp på idrottsplatsen också.

Tydligen ska de ha ett sorts tunnbad där.

Mycket ska man se innan ögonen ramlar av eller hur det nu var.

Det var kanske fotboll man skulle hålla på med…