F kom själv. G mådde inte bra. Han väntade utanför som jag bett honom då jag var tvungen att lämna Wish ensam hemma. L var på jobbet. Att ta med honom kom inte på fråga. Åka i en timme för att komma till stället han inte längre vill vara på kändes inte som en bra ide’ alls.

Vi stannade på vägen och tog en kopp kaffe. För vi hade gott om tid och det var längesen jag var på tu man hand med min yngste son. Det är alltid guld. Tiden med mina vuxna barn betyder så mycket.

När vi kom fram hade S precis hunnit tvätta lille Scott, som han heter och kommer att fortsätta heta trots att jag hade andra idee’r, och höll på att ta in alla de hundar som var på stora rastplatsen.

Sen fick vi vänja oss vid varandra medan S upplyste oss om vaccinationer, avmaskning och lite annat smått & gott.

Om kopplet tyckte Scott inte alls. En lantis som försöker vänja sig vid ”civilisationen” ungefär. Han for runt och försökte ta det av sig.

Vi bestämde oss för att strunta i bilsäkerhetskopplet och Scott fick sitta med F i stället.

Först försökte han hoppa över till mig men efter att ha blivit stoppad några gånger av F gav han upp och satt snällt på golvet och njöt av luften som kom genom intaget där. Inte ett ljud sa han på hela resan som tar lite över en timme. Inte ett pip.

Hemma fick F bära honom upp från garaget då han vägrade gå själv.

Sen väntade de utanför, precis som kompisen B rått oss, medan jag hämtade Wish.

Påhejade av den rumänska städfirman som städar våra trapphus hoppade Scott av glädje när han upptäckte att det redan fanns en hund här.

Wish som den brittiska gentleman han är lät sig slickas och nosade grundligt på honom. Det var faktiskt som om han sa; -jaha, där är du ju. Sen gick vi in och den ena städaren fortsatte att hjälpa till. Alltså jag vet inte om det är Italien som gör det eller att folk bara är så överallt när det gäller valpar och barn att man hjälper till men det kändes så fint.

Scott verkade skräckslagen men ändå lugnad av Wish’s närvaro.

Sen blev det en stunds husesyn.

Skickade bilden nedan till S och sa att Wish accepterat Scott som en kung och nu var i full färd med att visa runt i trädgården.

Inget av det som oroat mig hände.

Scott hade inte ätit så jag gav honom lite av maten jag fick av S och Wish fick sin skål på sin plats med maten han lämnade i morse. Han har emellanåt ingen matlust på morgonen när det är så här varmt. Slickar bara i sig yoghurten. Det är helt okej men han visade sig vara mer intresserad av Scott’s mat än Scott själv.

Till slut satt jag på golvet och matade dem i handen och ibland ramlade det ner från Scott små bitar som Wish fiskade upp. Ingen avundsjuka. Inga morrningar bara mjuka nosar överallt. Bordskick får vi träna på sen.

Sen åt F och jag en ihopatotad snabblunch medan de två killarna spanade in oss tillsammans.

Efter lunch samlade vi ihop fläktar och hundar för en vilostund innan L skulle komma hem.

L var precis lika glatt överraskad som jag över hur fint denna nya familjemedlem tagits emot.

Och nu sitter jag här och skriver efter att ha gått en liten runda i parken med båda hundarna med massor av godis som lockbete.

Det är fortfarande varmt trots att värmen gått ner och vi vilar framför fläktarna igen.

Det får bli koppelträning i väldigt lugn takt.

Sånt som passar Wish bra också.

Ja, det verkar helt enkelt som om detta ska gå bättre än bäst.

Jag är i alla fall såååå glad för;

Lilla Scotts reaktion när han upptäckte Wish var obetalbar och det var lite synd att jag inte hade kameran uppe.

Wish’s emottagande precis som om han bara gått och väntat på en kompis.

Kort sagt; en fantastisk dag över all förväntan.