Jag fick ju böja mig igen för namnvalet.

Precis som med Wish hade jag tänkt något helt annat.

Så Scott får heta Scott som han gjort i sex månader nu.

Tänker att det namn jag graverat in på namnmedaljongen förmodligen kommer att bli nästa valp…hahaha…ja inte nu. Inte på länge. Men i detta hemmet kommer det alltid att finnas djur. De ger mig livskvalitet helt enkelt.

Vi jobbar på med den stora rädsla för ljud Scott har.

Det är väl inget konstigt egentligen; vi bor i ett lugnt område men ändå är det liksom 100o gånger så mycket ljud som man någonsin kan uppbringa i en skog utanför Viterbo även då den är alldeles full med hundar, fåglar och hästar. Det går då inte att mäta med de oljud som en stad och dess innevånare kan utsätta ett par hundöron för.

Det krävs mycket lugn och tvättande av kläder för vi har inte fått in det där med att kissa i trädgården eller på promenad än utan det kan komma när man blir rädd. Som i mitt knä. Helst i mitt knä.

Jag funderar på det där med namnet när Scott far iväg in i huset efter att ha hört något han inte förstår igen för hundrafemteelfte gången.

Lille Skutt. Precis så.

Han följer mig överallt precis som Lille Skutt hänger med Bamse men rädslan är där och orsakar problem hela tiden.

Tänk om det är så att öronen kommer att lyfta när han vant sig vid att det alltid kommer att finnas en massa ljud runt omkring honom.

Fast det spelar ingen roll om de fortsätter hänga ner.

Han är världens sötaste lilla räddhare.

Min lilla Scott/Skutt.

Och därmed har jag också insett att namnet är helt riktigt för honom.