Jag var på begravning igår.

Jag körde dit själv. Min vän C hade fått ett jobbsamtal. Hon jobbar på vikariat och kan inte säga nej. Skolorna startade i går och därmed hennes jobb som vaktmästare och kaoset i stan.

Jag var där en halvtimme innan. Jag kramade C’s mamma och pappa. Kyrkan var proppfull. Det tog aldrig slut med människor som strömmade in. Kompisen S som också skulle komma var bland de sista att droppa in.

Av alla italienska begravningar kan denna ha varit den finaste jag varit med på. Det fanns gitarrspel och sång med. C var aktiv i kyrkan precis som hela hans familj. Det är ungdomarna i kyrkan som spelar.

Efteråt stannade alla utanför bakom likbilen med C’s kista. Hans foto stod där också. Någon spelade en låt på mobilen. Antar att det var en av hans favoriter. Sen släppte alla ungdomar vita ballonger till skyn. Vi applåderade precis som när de bar ut kistan.

S och jag skyndade sen iväg efter att ha kramat C’s äldste bror. Näst äldste brodern syntes inte till. Han har alltid hållit sig lite mera för sig själv.

Jag körde S, som skulle tillbaka till jobbet, till närmsta tunnelbanestation. Därefter rattade jag mig hem.

Jag körde hem till mina hundar. Till min äldste son som jag kramade i köket trots att han småretades som vanligt.

Lovar mig själv att leva.

Inte för att jag inte gjorde det innan men allt stannade ju av.

Leva betyder också att springa ner och hämta tuggisen som den snabba valpen tappar ner i garaget i sin iver att skynda sig ut i trädgården med den. Han står där och undrar vart den försvann.

Jag är här för det. Plocka upp sånt som försvinner. Av det jag kan. Så länge jag kan. Så länge det finns någon att göra det åt.

Leva gör jag också för de som inte finns mer. Precis som prästen på begravning sa att vi skulle göra. Leva som C gjorde. Det var fint.

Vill tro att det finns ett ställe där vi träffas sen.

Ett ställe där alla mina kära som gått före finns.

Där C nu är. Eller dit han är på väg.

Jag vet inte om det är så, men jag hoppas det.

För detta finns bara en sång.

En sång till ett barn Eric Clapton mist.

Ett barn han hade med italienska Lori del Santo som sedan mist två barn till.

Hur kan man fortsätta leva då?

Man gör ju det.

Oftast.

Fast jag har svårt att förstå hur man gör.