bergsklättrar utflykt…

som om jag kände på mig att jag skulle göra fler dumheter…
Att min lättdistraherade hjärna, som faktiskt noterat att det snart var dags att ladda kameran, skulle krångla till allt igen…
Först göra så att mitt undermedvetna fixade till gårdagens inlägg om sånt man inte kan fånga på bild
Sen stor strula till allt som om det var meningen från början liksom…
Man kan göra så också…bara glömma ladda kameran…
 
Så att när mannen föreslår att vi äntligen ska bege oss till Volterraio där vi aldrig varit på alla de sex tidigare åren vi varit här…ja, då hoppar jag glädjeskutt,jag har ju bett om det, och är helt oförberedd på den ilsknaordharangen han får ur sig när kameran ger upp efter första knäppet…
Stora pojken försöker rädda mig. Säga allt det där om att det är känslorna som räknas, att allt magasineras inom oss…min utomjordiska son…
Det hjälper inte.
Jag är ju själv förbannad. Allt jag aldrig lär mig. Suddar ut. Glömmer bort…
 
Mannen fortsätter muttrande upp upp och upp. Det är en krånglig och stening väg upp till resterna av den mycket gamla borgen. Han har en mobil med sig. Den som tar dåliga kort…
 
Så kanske att det kommer lite kort i alla fall här…en annan dag.
 
Annars kan jag säga att klättringen var värd mödan. Utsikten var helt underbar. Tystnaden fantastisk.
Klättringen var mindful…ja, bortsett från minstingens pladdrande då… 
Och myggen…de tackar mig så mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s