Ibland känns det som om man var i en tävling.
Man måste prestera.
Snabbt och perfekt ska det gå.
Helst innan deadline.
Jag har hört det förr.
Känner igen den där ilskna övertonsaktiga; ”det är bara jag som gör allt här hemma!!!”
Väljer vi verkligen det vi känner igen?
Har jag valt det här?
Pausar i ”då” -reflektionerna igen.
Mitt i liksom.
En annan vän från den där tiden i början av min existens här i Rom är på väg hit.
Barnen har tvingats ifrån datorer och telefoner och sitter på soffan och kör den där buffliga repertoaren bröder emellan som utlöser än mera någons irritation…
Den där vännen som också har en son.
Femton år gammal sitter han som han alltid gjort på en institution i Canada.
Där han suttit sen han föddes.
Utan syn och utan hörsel och med knapp rörelseförmåga…
Hans italienska mamma reste därifrån.
Det blev för mycket för henne.
Vår vän går och hälsar på honom ibland.
Han säger att sonen ler alltid.
Alltid.
Kanske för att han inte vet.
Har ingen aning om något annat.
Vet bara att sitta där.
Han vet inget om att han borde göra mera, bättre eller snabbare.
Ingenting alls.
Pranayama i Rom 
Åh vad gripande. Men det är ju så; en sten vet bara hur det är att vara en sten, och en örn likaså. Hm, tänkvärt…
Carina
GillaGilla
Åh tack precis vad jag behövde höra idag. När jag också skrek i falsett ”det är bara jag som gör allt här hemma igår… Kram
GillaGilla
Tack för din kommentar.
Kram
GillaGilla
Min mamma har alltid gjort så. Nu är det min man som gör det. Fast det löser inget.
Kram
GillaGilla
Ah, den där fällan av jämförelser och tävlingar. Har man haft småbarn tror jag alla har varit i den någon gång.
Din väns son, jag fick lite ont i hjärtat. Kram!
GillaGilla
Annika, jag fick också ont i hjärtat. Kram tillbaka!
GillaGilla