En dag i september…för 16 år sedan…

har etsats fast i mitt minne för alltid. 
Vissa dagar gör det. 
Även om de sen ”bleknar”, som det så vackert sägs, så kan man ändå framkalla varje detalj när man vill. Ibland fast man inte alls vill.
Min faster och hennes man var här i Rom och hälsade på. 
Först hade jag haft mina föräldrar här i juli. Sen mötte jag yogan för första gången på semester med vänner. Och så kom då min fina faster i september. Vi åkte genast ut till havet. Min svärfar hade en lägenhet på den tiden som vi lånade. Hela dagen hade vi badat och solat och pratat och pratat. Det var deras andra dag här. På kvällen tog jag med dem till vår enoteks- kompis för att välja ett smaskigt vin att ha till kvällsmaten. Sen gick vi hem till lägenheten. 
Detta var innan mobiltelefonernas tid. 
I alla fall hemma hos mig. 
Därför ringde mannen och sa att jag nog borde ringa mina föräldrar. 
Min far hade lämnat ett konstigt meddelande på vår telefonsvarare i Rom. 
Genast kände jag att något var fel.
Min far som 1. ringer mig, 2. lämnar meddelande på telefonsvararen. 
För säkerhets skull lät mannen mig lyssna på meddelandet. 
– Hej! Det är far. Kan du ringa mig?
En molande värk växte i magen när jag slog numret. 
Min fasters bleka ansikte i bakgrunden…hon tänkte på sina föräldrar, mina farföräldrar…
Jag tänkte på min mor.
Det är inte bara dagen som etsats fast för evigt. 
Det är också min far som grät i telefonen när han hörde min röst. 
Allt som stannade upp när han fick fram att det handlade om min syster, hans dotter. 
Att hon dött.
Allt detta kan jag uppleva igen och igen och igen om jag tillåter mig det. 
Och så skriket. 
Det förfärliga skriket som tog tid att förstå att det kom från min faster. 
En förlamning som grep oss. 
Fast vissa saker har jag nog glömt bort. 
Som om jag verkligen frågade om vi skulle resa hem.
Som om jag verkligen undrade om det var sant att Isabell inte fanns mer. 
Att det inte bara var hennes knarkande sambo som hittat på alltsammans.
Jag minns bara svaren. 
Att mina föräldrar tvingats se sitt barn död på bårhuset.
Att de förstås gjort henne fin innan.
Men att hon var uppblåst.
Inte sig själv.
Död.
Att hon också knarkat…så mycket?!?
Min farfar ville inte att min faster skulle avbryta sin semester så vi åkte vidare till Toscana med ständig Sverige kontakt. Vi upptäckte, åt god mat och grät om vartannat. 
I Sverige sköt de upp begravningen. 
Min syster obducerades flera gånger. 
Som om de letade efter något…
Min faster och hennes man hann resa hem och jag hann både boka flygbiljett och boka om den innan jag äntligen fick komma hemma och krama om mina föräldrar, bror och farmor och farfar. 
Jag kom fortfarande hem på den tiden då jag åkte till Sverige.
Hem till två kraftigt avmagrade föräldrar, en ännu mera tillsluten bror och mina stackars farföräldrar som jag hade önskat skulle slippa mista ett barnbarn på det viset. 
Hem till ett förr dignande kylskåp som nu ekade tomt. 
Hem till tystnaden från släktingarna som man trodde skulle ha sprungit benen av sig för att bara vara till stöd. 
Hem till en hel del ilska som jag nog än idag fäktas mot.

Min syster dog idag. 
1999.

5 reaktioner på ”En dag i september…för 16 år sedan…

  1. Åh Marika ❤️️ Jag kan känna din sorg ända hit. Smärtan som river och hugger. Jag hoppas du kan hitta era fina minnen också och låta de bli de som flyter upp från hjärtat de flesta gångerna. Varma kramar och många tankar min vän ❤️️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s