Morgon med hjältedådskomplikationer

Ibland tänker jag att jag är en spring-språngandes galning som skaffar hund när barnen är så stora att de rör sig på stan själva. 
Fanns det liksom någon anledning att skriva på ett nytt livskontrakt med utegångstvång flera gånger om dagen.
Fast jag älskar min vovve är det tungt klockan 6 på morgonen när han börjar tycka att vi sovit färdigt.
Just nu är det dessutom mörkt. 
Därför försöker jag förhala den där promenaden men det slutar alltid med att jag är i parken innan man riktigt kan se var man sätter fötterna. 
I morse bara liksom tyckte jag mig se att hunden försökte äta spyor eller något som, utan glasögon och i halvmörker, kan tyckas så. 
Vid en bänk stod han därför gick jag dit för att försöka dra bort honom därifrån. 
Då föll min blick på en sak på bänken.
En plånbok.
Då jag minns hur det känns att bli av med körkort, kreditkort och foton och så stoppade jag ner den i min ryggsäck med intentionen att lämna in den hos polisen.
När jag kom hem påminde mannen mig om att det finns en Carabiniers station alldeles intill postkontoret.
Eftersom jag ändå måste boka tid till besiktning, och det görs hos mekanikern där bredvid, ( funkar lite annorlunda än i Sverige det med.) tog jag bilen. 
Det var tur.
 Hos Carabiniererna blev jag tillsagd att de hade så mycket att göra att jag skulle komma att sitta där tills ett och att det därför var bättre att jag begav mig till kommunkontoret en bit därifrån.
Till kontoret med borttappade saker.
Lite förvånade tog jag in informationen medan jag såg mig omkring i väntrummet. 
Tre personer inklusive mig som alla skulle göra en anmälan av något slag. 
Från nio till ett. 
Tre skrivna rapporter…
Ja ja, det är inte för inte man drar roliga historier om just den här kategorien poliser. 
Som norrmän ungefär. 
Fast jag lydde ju. 
Ingen alls lust att sitta till ett. 
Städning stod ju på mitt schema. 
På kommunkontoret fick jag ta en kölapp till kontoret med kund-servicen. 
Jag hade tur igen. 
Var först. 
Fast där ville de inte på några villkor ta emot en plånbok. 
De skickade mig vidare till trafikpoliserna. 
I ett annat område.
Inte så långt men jag tackade ändå gudarna att jag hade bilen. 
Med Roms bussar skulle jag ändå inte ha varit hemma förrän ett.
Tre luckor till fick jag fråga i. 
Sen stod jag där vid en stängd dörr. 
Frågade en polis som gick förbi. 
Han lovade mig leta upp människan som skulle vara där jag blivit tillsagd att gå.
En stund funderade jag på om jag skulle dra iväg hem och själv leta reda på stackaren vars plånbok jag fortfarande höll i min hand. 
Då dök hon upp. 
En otroligt vänlig poliskvinna. 
Hon uttryckte en stor förvåning över att de skickat mig till henne för en så enkel men otroligt medmänsklig handling medan hon gjorde allt det där som skulle göras; skriva upp var jag hittat plånboken, hur dags och mitt telefonnummer samt ta kopia på mitt i.d- kort. 
Hon tackade mig för min goda handling. 
Jag försäkrade att jag skulle ha blivit så glad om någon lämnat in min plånbok när det hänt mig. 
På två minuter var jag på väg hem igen. 
Fast en och en halv timme senare än då jag gick hemifrån…
Dessutom var jag tvungen att ta en sväng om mekanikern då jag ju inte alls bokat som jag skulle i rena röran. 
Efteråt när jag gick där med dammsugaren tänkte jag på den där kvinnan. 
Så mycket mera praktisk. 
Jag kan bara hoppas att att mannen som tappat plånboken också får smaka på hennes effektivitet. 

En reaktion på ”Morgon med hjältedådskomplikationer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s