Straffad eller peppad? del 2

Gick runt med den där skräcken (se föregående inlägg… om ni vill ) molande i magen och en hund som drog mot hundrastgården nedanför. 
Med en snabb-ögon-scanning såg jag att en kompis med lugn hund och en annan kvinna med tik höll sina djur lösa utanför hundgården. 
Släppte fri min tok. 
Jag vet att han är en tok för han visar tänder till höger och vänster när kill-hundarna inte riktigt passar in i hans världsbild.
Därför är det viktigt att hålla koll.
När vi stod där och pratade gick min parksniffande, runtkissande fyrbening själv in i den öppna hundrastplatsen. 
Strax hördes ett stereo morrande. 
Snabb som blixten fick jag igen grinden mellan min brinnande galning och en bråkig, strävhårig tax…även han lösspringande. 
När jag sett taxen med äldre herre – hussen försvinna iväg öppnade jag grinden. 
Min buse fortsatte dock med gräsätning och annat smått och gott, varpå jag återgick till min pratstund med vännerna. 
Det kan inte ha tagit lång stund för min hund var fortfarande kvar i rastgården när taxen helt plötsligt var där igen. 
Det tog ingen tid alls för min hund att rusa ut och bort mot fienden.
Tänderna i högsta hugg. 
Jag borde ha vetat bättre. 
Jag borde ha tjudrat fast mitt vilddjur vid min handled. 
Jag borde ha insett att en gammal man är en gammal man men inte därmed sagt att han kan något om vad man ska göra när två ur-arga hundar möts i full styrka.
Han, hussen, gjorde allt det där som man inte ska. 
Han böjde sig ner mitt i hundröran. 
Han försökte knuffa bort mitt monster istället för att kasta något på båda två. 
Jag såg där jag kom springande hur han föll på knä. 
Drog min hund baklänges därifrån och bad en bön att han inte skulle ta fel i kalabaliken.
Enligt den äldre mannen hade han redan gjort det. 
Det blödde nämligen från hans hand. 
Mannen gick därifrån.
Nu med hunden kopplad.
Jag såg när jag stängde in min buse i rastgården att han tog upp en mobil ur fickan. 
Ringde ett samtal medan han gick därifrån. 
En liten stund till pratade vi i hundrastgården. 
Om hundvett.
Om människovett. 
Sen dök folkilskna frun upp.
Tillsammans med äldre herren. 
Det blev en panikstund då hon som ”domare-dotter” (tydligen dubbelsidig sådan…) krävde mina uppgifter. 
Jag som redan sett hur en missuppfattning leder till att en fullt normal, fast galet dominant, hund fått sätta livet till för att den var ”livsfarlig” kämpade emot telefon och namn utlämning men pilade hem efter vaccinationsboken, samt låste in hunden i säkert förvar. 
Hon var ett rytande monster och lyssnade inte på att jag kunde ställa upp och betala för läkarvård om nu sådan skulle behövas för två jack på en hand.
Jag sa inget om att det bara var hennes man som sett att det verkligen var min hund som bet.
Mannen drog öronen åt sig då jag hävdade och fick medhåll av vännerna att vi båda hade haft hundar lösa där man inte ska och att han gjort fel som kastat sig i mängden. 
Domare-dottern gav sig högst motvilligt då mina vänner garanterade att jag alltid fanns i närheten vid behov och inte ”smet iväg” som hon hävdade.
Sen tog jag min vaccinationsbok och traskade hem igen för att gråta ut. 
Grät som ett barn en lång stund medan jag upprepade mantrat ”fan, jag ville ju ha en tik”.
Dagen efter kände jag lite tvånget att gå dit igen. 
Bara för att visa att jag inte smiter. 
Vännerna var där. 
Sa att de anmälde sig som vittnen i fall det skulle bli problem. 
De hade båda sett hur att gav sig på min hund.
Båda intalade mig att om jag hade haft en tik så skulle jag ha haft problem med andra tik-ägare istället
De tröstade mig.
Så sa B att ”jamen , tänk om gubben hade någon sjukdom som din hund har fått nu”. 
Och vet ni vad?
Min hund kräktes samma kväll som allt hände.
Ta mig tusan om gubben inte var lite i dåligt skick i alla fall…

Tur att ingen vet att min hund är en blodtörstig sköldpaddsmördare…

4 reaktioner på ”Straffad eller peppad? del 2

  1. Kan inte låta bli att dra på smilbanden.. känner igen sen jag hade en galen hanhund (inte alls som din utan mer folkilsken..) och jag sa till mig själv aldrig en hanhund igen och sen tiken vi fick efter var mesigt snäll men inte sällskaplig och tiken vi har nu är den som aldrig bangar ett slagsmål med en annan hund och när hon var yngre fick jag betala veterinärkostnader för arbetsikamratens hund som blev biten. Oj allt i världens längsta mening. Kram

    Gilla

  2. Jag kan inte låta bli att skratta!
    Som ”gammal” hundägare har jag mer än en gång haft både tikar och hanar som varit i slagsmål.
    Både på eget bevåg men också på grund av andras oaktsamhet…
    Det värsta är inte hundarna, det är ägarna! Det finns inga som kan skrika som hundägare.

    När jag ser ditt lilla knytt så blir jag så full i fniss alltså! Är det en corgi eller en corgimix? Älskar små med korta ben.
    Ändå har jag alltid stora, bamsehundar som alltid startar sitt liv i kaos=))
    Hoppas att han klarar sig från gubb-bakterierna, hehe

    Kram och en mjuk helg

    Gilla

  3. Jo jag vet ju att det är så. Vi hade en helgalen cockerspaniel i Sverige. Min farmor hade en blandras galning som var min personliga bodyguard sen jag föddes men fullständigt hatade andra hanar. Precis som jag vet att tikar kan vara precis lika överhettade. Gillar dina långa meningar. Kram

    Gilla

  4. Precis ägarna är så frustrerade tänker jag. Mitt knytt/monster/hundprojekt är en tvättäkta corgi… tack vare minstingen kan jag säga. Och han har haft en underbar barndom kan jag garantera så där är det inga ursäkter heller. Klart att man skrattar åt detta. Min corgi tror ju att han är störst i världen. För stort Ego brukar mannen säga. Mjuk helg på dig med! Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s