Kris

Ber barnen om hjälp. 
Ni vet de där två som har hörlurar stoppade långt in i öronen, spelfingrarna såriga och en trötthet som överröstar vilken after-cellgift som helst.
Då blir det knäpptyst.
En frågar; vad menar du?
Den andre bara glor. 
Jag förklarar. 
Säger att vi måste vara eniga. 
Jobba tillsammans. 
Det handlar inte om att det faller om de inte gör sin bit…
men någon annan mår dåligt. 
Någon annan behöver att vi fungerar…
Jag försöker använder min kvinnliga list…vilken tusan den nu är…
föredrar att tänka att jag vädjar till deras mänsklighet med mitt mamma/kvinna/fru-hjärta. 
Deras intelligens behövs. 
Jag vet inte till vad. 
Kanske till småjobb. 
Kanske till att bara finnas där.
Helt säkert är det nödvändigt att de gör sin del utan att grymta.
Vardagsdelen.
Nyss bråkade vi om lakansbyte i sängarna och upplockning av kläder från golvet. 
Helt plötsligt sveps allt upp.
Sängarna blir bäddade.
Inga mera frågor. 
Jag tror igen, 
på kärleken, 
på samarbetet, 
på oss, vi.
Att det finns ljus bakom molnen.
Alltid.

Fast dagen efter är allt som förut.
Kläderna bara faller.
Läxorna verkar vara något som lärarna bara svamlar om där framme någonstans vid katedern.
Ingenting som rör mina ungar.
Vi är tillbaka på noll.
Ändå är jag hundra på att vi ska fixa detta med.
Så är det bara.
Jag måste bara hålla ut…hålla ihop.

3 reaktioner på ”Kris

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s