För all pranayama i världen

Det hjälper inte hur välyogad och djupandad jag är när jag möter de där människorna. 
De där ickeempatiska vilddjuren som tillåts bli lärare i detta knasiga, föralldel varma, land. 
Vi behöver hjälp. 
Min son behöver hjälp. 
Det snurrar för fullt. 
Svimningskänslan kommer över mig och jag bara måste få ut skiten. 
Bara måste.
Spyr rakt ut min trötthet över att jag betalar tre gånger så mycket som jag tjänar. 
Att jag går på möten, terapier mer eller mindre misslyckade för att sen sitta framför en suckande lärare som inte kan hålla i tyglarna utan tycker att vi ska göra allt hemma…
ja, ta mig tusan om vi inte borde städa hennes skitiga hem också när vi ändå är igång.
Som tur är har jag tutorn med mig.
Hon försöker rädda vad som räddas kan. 
Jag vill ta min son därifrån. 
Samtidigt vill jag banka folkvett i honom. 
Jag tar båda sönerna när jag ändå håller på.
Fixar inte detta. 
Pressen är enorm. 
Jag är en liten skit.
Verkar inte som de lyssnar de där ungarna. 
Verkar inte som de förstår. 
Jag förstår ingenting. 
Är jag verkligen en sån skitmorsa som jag framstår som i undersökande ögon. 
Handen går till telefonen. 
Min psykolog är bra. 
Hon kan rädda mig. 
Nä, fan det kostar också pengar jö!

9 reaktioner på ”För all pranayama i världen

  1. Men det verkar ju helt horribelt. Vad säger/gör din man? Han är väl italienare, kan han nå fram bättre till de där märkliga lärarna?? Det känns som om du är så ensam i fajten.
    Kram Carina

    Gilla

  2. Ja, min man var och träffade denna obehagliga lärare och tyckte precis som jag att hon är just obehaglig. Fast han går hem och kräver av ungarna, skäller. Kanske har han rätt och jag fel. Men inte ser det ut som om vi lyckas särskilt bra. Kram på dig Carina

    Gilla

  3. Nej, du är ingen liten skit. Och ingen skitmorsa heller.
    Hade du varit det så hade du inte tagit fighterna för dina barn.
    Jag har inget bra att skriva förutom att du gör vad du kan i ett skolsystem som inte fungerar.
    Det hjälper föga i det du känner och i det som händer men ändå.
    Kram!

    Gilla

  4. Jag tar fighterna men jag gör det, enligt alla, på fel sätt.
    Borde kunna spela mera teater. Mina ungar vägrar fösas in i ekorrhjulet. Vi borde vara glada för det
    Istället måste vi anpassa dem. Det är oss och dem det är fel på. Tack för kramen!

    Gilla

  5. Det går inte att förstå det system du beskriver, men jag tänker att du och din man måste vara en pakt för ungarna och ibland mot skolan. Om ni är överens tror jag att det är något att hålla sig i. Sedan vet jag verkligen att det är lättare sagt än gjort, håller med Carina du känn så ensam i detta, det är inte rimligt. Jag håller tummarna att du kan få sinnesro och trots allt landa i dig själv och att detta också kommer att passera. Kramar!

    Gilla

  6. Och sen blir jag lite… jag vet inte, det här med att djupandas och försöka hitta inre frid och allt det där. Skulle en man göra så? Förmodligen inte. Mera drämma näven i bordet och säga ifrån, eller? Jag tyckte det du skrev häromsistens om att nu dj-ar fick det vara nog och att säga ifrån på skarpen kändes mer hälsosamt och adekvat i den situation som ni befinner er. Nu har jag ju förstås inte alla detaljer, men ändå. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag läste en så bra artikel häromdagen om hur det här samhället gör oss sjuka, men i stället för att förändra hur det ser ut så ska vi sitta där i lotusställning och djupandas och anpassa oss och göra vad som krävs för att stå ut.
    Carina (igen)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s