Jag tror att jag ska åka till mitt yogaställe. Det står Sciopero  (strejk) överallt, men jag brukar ha tur. Brukar. Då det vimlar av fackföreningar i varje kategori, i fackföreningsparadiset Italien, så kör det alltid någon stackars busschaufför som tillhör fel fack, sina turer. Förstår meddetsamma att det inte riktigt är min dag när jag ser digitaltavlan upplysa mig om att min buss väntas ankomma om 35 minuter. Jag skulle kunna hinna ändå. Därför väntar jag snällt. Tyvärr är bussen, en dubbel dragspelsbuss, så full när den kommer att vissa dörrar knappt går att öppna.

Jag har som tur är en reservplan och tänker vänta på nästa buss utan stress. Inser ju att jag inte alls kommer att göra min yoga idag och därför tänker jag ägna min tid åt något jag ändå behöver; nya skor.

Avskyr att köpa skor. Hittar aldrig det jag vill ha. Kommer alltid till punkten att jag måste. Man kan kalla det skofobi om man vill. Men det kan vi tala mera om en annan gång.

Alltså står jag där och genomlider 15 minuter på digitalskärmen. 10. 5.

Där svänger dubbelbussen in och skrapar en taxi som står parkerad åt helsike med hela rumpan ute på vägen. Naturligtvis blir taxichauffören ilsken och vill ha rätt och anmäla och allt och busschaffisen går av, tar foton med mobilen. Medan vi alla tror att nu får vi snällt vänta in nästa buss  då går han tillbaka till bussen förklarandes för taxigubben att han inte borde ha parkerat så åt skogen som han gjorde. De kommer säkert att bråka försäkringsvis men jag vet ju att busschauffören har all rätt i världen. Under tiden åker vi vidare.

Jag fortsätter att fundera vidare på det där med hur folk parkerar alldeles som de vill här och sen förklarar för offren att knasparkeraren  faktiskt har rätt. Alla borde de testa att köra en dragspelsbuss i Rom, tycker jag. Alla. Fast inte jag för då skulle jag passa på att köra sönder bilarna för en hel del idioter som står på övergångsställena. Bara så där.

Funderar och skriver på mitt blogginlägg när vi äntligen kommer dit jag vill.

Trots att alla odds är emot mig  kommer jag ju till skoaffären och kan köpa min dojjor. Fast det blir inte riktigt som jag tänkt. Det blir det aldrig och kan kanske aldrig bli. Fobin finns där och säger att antingen köper jag pjucksen eller så får jag gå i sandaler/gympadojjor i regnet med. De är iallafall mjuka. Det är i alla fall stövletter. Om jag nödvändigtvis ska ha något mera på fötterna än strumpor så är det såna som gäller…tills de självdör liksom.

Efter att kassörskan försökt få mig att köpa något mera…de har ju rabatt om man lägger till ett andra köp, och smått irriterad, går jag en runda i affären och fingrar på väskor/scarfar och inneskor som jag alls inte vill ha innan jag går tillbaka till kassan och sätter ner foten. ”Är ni säker, frun?”,  säger hon som ska föreställa servicepersonal. Trodde nyss hon var snäll och professionell. Ja ja, hon gör sitt jobb och vet inte vad det kostar mig att köpa ett par skor istället för noll, som är mitt ideal. Försöker förlåta henne medan hon trycker ut ett kilometer långt kvitto där hon stryker under att jag får 10 euros rabatt om jag handlar för minst 90 euro innan den sista november. Blir nästan full i skratt. Nästan. Arrivederci säger jag = vi ses! Så i h…te heller!

Sen går jag in i klädesaffären som ligger intill. Jag kan lika gärna gå en runda där med baraföratt. Dagen är ju, antar jag, till för sånt. Hittar inget jag gillar. Är nog ett hopplöst fall. Ekonomiskt osocial. Kan man säga så?

Ser en mamma med ett litet barn i sittvagn. Hon plockar bland kläderna. Barnet sover.

Så där gick det ju inte till när jag hade småungar. Undras varför?

Kanske förstod mina ungar mitt motstånd till att konsumera och hjälpte mig genom att alltid alltid vakna när jag försökte mig på en tur i affären. Jag fick alltid alltid gå därifrån högröd i ansiktet men ändå glad att jag slapp shoppa loss.

Plitar dit en liten ide’ till i mitt inlägg.

Sen snirklar jag mig hem genom att ta de bussar som erbjuds. Tunnelbanan är helt tillbommad. Det går bra när man inte har någon tid att passa. Hinner till och med in en runda hos urmakaren och få bytt det där nedrans batteriet som gjort att min klocka står på 7,10 sedan en vecka tillbaka.

Därefter är det matlagning som står på schemat.