att vi alla vaknade klockan 6 som överenskommet med ett stort leende på läpparna och sträckandes på oss som superyogiska katter.

Istället så fick jag tjata upp sönerna som senare presenterade sig i köket med hörlurarna redan på skallen.

Jag skulle önska att frukosten åtnjöts snabbt och lätt under lättsamt småprat.

Istället så turades vi om under diskussioner och stora sonens nersölande av köket i en skum jonglering med brödskivor brödrost och microugn…akrobatik som bara han förstår.

Jag skulle önska att vi sedan bara flutit iväg ner med sista väskorna då de andra redan väntade i bilen sedan igår.

Istället for jag runt som ett jehu och plockade sönernas telefonladdare som de givetvis lämnat kvar för att sen gå efter pappa ner i garaget.

Jag skulle önska att vägen till Dolomiterna sedan bara flutit på  och vi verkligen kommit fram på de sex timmar som beräknat.

Istället fick vi sitta i kö, alldeles stilla i över en timme strax efter Mantova för att någon krockat. Under tiden flög munhuggen fritt i bilen. Detta plus en hel massa omkörningar både till höger, vänster och lite över också gör det aningen trögt.

Det är mycket jag önskar som inte blir alls som så.

Fast nu sitter jag på hotellet efter en promenad i ljuvligt kall väder i ett sött litet samhälle intill sjön Molveno. Och runt om kring lyser de där förunderliga bergen trots att snön är minimal. Och hunden var fantastiskt duktig på att hålla sig lugn trots nio timmars bilåkande. Jo ja, vi höll ju de där två timmars pauserna med tasslyft för samtliga medåkare.