kommer vi äntligen iväg till min mans arbetskamrat som vi var bjudna till lördagen innan, när familjekrisen drabbade oss.

Denna lördag har vi sett till att inga såna hinder uppstår.

Jag träffade dessa människor för ett år sedan.

 De som har öppnat sina hjärtan för två flickor övergivna av sina biologiska föräldrar.

För ett år sedan fick vi en flyktig kontakt.

En snabb bit pizza, hemma hos.

Då hade de bara levt tillsammans i sex månader.

Nu har det gått ett år till.

Jag ser två åtta/nio-års flickor som gör allt för att synas och höras medan vi äter.

Fast de närmar sig väldigt långsamt.

Bara husets katt får jag klappa innan hon drar iväg och gömmer sig långt ner i kuddarna i matte och husses säng.

Vi äter hemmalagad lasagne med karljohansvamp, linser och sicilianska bakelser som vi tagit med oss.

Minsta flickan närmar sig mig efter att ha ätit duktigt och sen huggit in på frukten.

Det är överflödigt att hennes nya mamma berättar för mig senare att hon lider av selektiv autism. Inte en enda gång har hon tittat på mig. Så kommer hon med fotoalbumet. Vill visa mig. Hur hon såg ut när hon var bebis. Hur det såg ut när de blev hämtade i familjehemmet där de bodde sedan de biologiska föräldrarna lämnat dem där vid 1  och 1/2 år respektive 6 månader.

Sen pratar vi yoga. Att de tycker om det sedan de fått göra det på ett födelsedagskalas.

Min man inflikar att jag gått en kurs för yoga för barn.

De blir eld och låga och jag får lova att vi ska göra det sen. Sen när det blir lite varmare. I min trädgård.

När pyjamasarna kommit på och tänderna är borstade kommer den större flickan och hämtar mig.

Jag bara måste vara med när mamma sjunger godnattvisan.

Indragen i deras rum sitter jag sedan på en pall brevid flickan med det största leende jag någonsin sett. Detta, förstår jag, är dagens höjdpunkt. Ett religiöst allvar lägger sig där inne när de får sina nallar med värmekuddarna i. Mamman sjunger och jag får vara med. Stora flickan vill inte släppa mig sen. Hon viskar hemligheter i mitt öra. Jag viskar tillbaka.

Därefter dricker jag och flickornas mamma te i köket och bubblar om mammor som bara lämnar. Spåren de sätter. Sängar som blir blöta. Andra händelser som sätter fast ärr på oss. Om livet. Ofrivilliga aborter. Havererade äktenskap. Livets svårigheter.

Men också om det vackra.

Att man kan komma igen.

Hon säger att hon aldrig sett flickorna så tagna av en främmande människa.

Vi hör dem småprata lite till.

När jag och mannen ska gå kan jag inte låta bli att titta in i rummet igen.

Stora flickan sover med öra till öra leendet kvar i ansiktet.

Minsta flickan sitter och stavar sig genom en bok.

Hon kan inte få nog av att lära sig.

Jag längtar redan efter att det ska bli varmare.