Följer med andan i halsen dramat i Abruzzo .

Fyrtioåtta timmar efter den förfärliga lavinen som fullständigt raserat hotellet, med circa trettio personer i, pillar räddningsfolket ut den ena levande människan efter den andra.

Jag kan inte tänka mig hur det skulle kunna vara att ligga levande begraven och bara hoppas och be.

Utan att veta om någon kommer.

De har klarat sig för att de befann sig i köket.

Som sanna italienare.

Bästa stället att vara på.

Alltid.

Tror att jag ska bygga bo i mitt kök.

Under tiden inser jag att jag INTE behöver några blodiga skräckfilmer.

Det räcker med att följa ett hotell som försvunnit.