Skulle hinna med så mycket idag; skriva allt det där som inte hunnit bli till, få ihop mig att spela igen… för snart måste jag det bara…, städa…åtminstone lite och få ordning i största allmänhet.

Så skakar jorden igen. Jag och mina hundkompisar känner inget för vi är på säker mark, tydligen, i parken. Men larmet går på högstadiet/gymnasiet och ut väller alla elever. Två gånger. Sen ringer sonen och jag får prata med en lärare. Ge mitt tillstånd att låta honom gå hem. Det är kö till läraren. Alla vill hem.

Samtidigt ploppar det in meddelande från mellanstadiet. Min son är hemma idag men jag hör ju hur alla hans klasskamrater tvingats ut på gården. Med båda skolorna så nära att jag nästan kan ta på dem får jag allt i direktsändning. Vet redan att rektorn ber föräldrar hämta hem sina barn.

Letar nyheter. De vanliga områdena är drabbade. De som redan lidit och nu ligger nerbäddade i värsta snötäcket på många år.

Ska det här aldrig ta slut?

Hur mycket ska redan straffade människor behöva stå ut med?

Jag kommer undan med att frysa och att ingenting få ur händerna.

När jorden bullrar igen och igen.