Jag är kvar. Fast lite så där på halvfart. Typiskt mig att gå en kurs och tappa gnistan. Typiskt mig att snöa inne på detaljer och tappa bort mig helt.

Man SKA köra på bara. Inte tvärstanna.

Typiskt mig att dra i handbromsen då. Hårt.

Vaknade igår och tänkte på den där kompisen i Sverige som vi länge försökt få ihop så att hon ska resa hit. Så blev hennes pappa sjuk, opererad men allt gick bra. Därefter har jag inte hört något. Funderade lite på att skriva och fråga. Sköt upp det av en konstig rädsla.

Då plingade det till i mobilen. Det är kompisen. Hon ville bara berätta att pappan gått bort. Allt gick fel och han somnade in den 22 januari. Han blev 85 år, så man kan väl säga att han hade levt.

Det är bara en sak; man påminns om hur skört allting är. Att allt kan ta slut. Att ens kära kan försvinna. Igen tvingas man tänka på det som är viktigt.

Bra att tänka på kanske en dag som idag.

Då Min far fyller år.

72 år.

I eftermiddag när sönerna kommer hem ska det ringas.

Då blir han glad. Det vet jag.