Lyckas nästan intala mig att jag ingenting måste göra.

Att det inte finns några bör och ska.

Jovisst, om man går en skrivkurs så vore det ju bra om man var lite flitigare med penna och tangentbord. Men helt säkert måste allt få sjunka in också.

Så därför tycker jag att jag kan ta mig en stunds yoga och meditation på morgonen, prioritera handarbete som jag har stor lust till just nu och läsa ut böcker som ligger där och samlar damm.

Stora sonen vill bli hämtad mitt i ett förberedande pyssel för jobb imorgon. Ingen överraskning. Han har helt säkert feber med det ansiktet han vaknade i morse och envisades att gå till skolan med. Medan jag hämtar honom och skriver på registret samt pratar en pyttestund med hans klasslärare ringer min mobil. Arga versaler visar på att det är mellanstadieskolan. ”Jaha”, hinner jag tänka , ”en till med feber!”

Så är det inte. Vice rektorn vill träffa mig imorgon bitti klockan 10. Tack och adjö!

Vaknar till sans hemma och ringer tillbaka. Varför vill hon träffa mig? Men det vet inte sekreteraren alls. Jag ska bara pallra mig dit. Med hjärtat i halsgropen igen.

Hur överlever man den italienska skolan överhuvudtaget? Varför måste de vara så hemlighetsfulla och sitta på sina höga hästar?

Messar läxhjälpen. Tror att hon kanske har någon hum om det hela. Kanske att min unge berättat hemligheter för henne. Hon  är dock lika frågande som jag. Fast hon håller med mig om att man inte gör sådär, skrämmer folk halvt från vettet.

Okej! Andas djupt! Redan imorgon får jag ju veta.

I morgon.