Känner mig så där skolflicksnervös där jag sitter först på en hård träbänk på markplan och sen på mjukare stol på första våningen. Fötterna som nyss var i ett par gummistövlar på hundpromenad försöker desperat tina i de lite finare stövletterna. De utan lera. Precis som när jag gick i skolan. Fast idag ska jag föreställa mamma.

Jag blir glatt överraskad. Jag menar, det är ingen lätt grej alls de vill prata om rektorn och vicerektorn. Trots det känner jag att jag möts av två varma och oroliga kvinnor som bara vill väl. De vill inte sätta dit någon, som jag varit med om så många gånger förr. Eller sopa bort den här skiten och låta någon följa med i farten. De vill bara veta och förstå för att kunna på bästa sätt styra de här ungtupparna, och för all del unghönor med, till ett friskt liv. Av någon anledning verkar det vara flest killar inblandade.

De är precis lika rädda för den där fula trafiken som försigår allt längre ner i åldrarna som jag är. Polisen kommer att dyka upp för att prata om den med samtliga elever. De undrar, när det står klart att jag vet precis vad min son har för sig, om de kan kalla på honom. Min fortfarande lite grönhårige unge kommer insläntrandes. Lite som en mycket ung James Dean sjunker han ner på en stol som rektorn pekar på. Luggen täcker ena ögat. Han vet precis. Andra studenter har blivit kallade. Han tänker inte prata. Det fattar vi alla tre. En hel massa ”jag vet inte” ”jag minns inte” surrar runt därinne mellan oss och försvinner ut i världsrymden.

Det gör inget kommer vi fram till efteråt. Ingen är, som sagt, ute för att hänga någon annan. Bara att de, ungdomarna,  ska veta att ingen av oss accepterar det ohälsosamma i hela historien. Samtidigt vill vi att mitt barn ska veta att vi finns där. Om han behöver det.

Detta kallar jag för ett bra samarbete skola-hem.

De kunde dock  ha nämnt det, när de ringde, så hade jag kanske sovit bättre i natt. Det säger jag till dem innan jag går.