Skulle skriva ett varmt och vackert inlägg.

Satsa på det sköna.

Så rasar bomberna ner igen.

Först ett mail om att jag är kallad till stora sonens skola på måndag klockan 11.

Sen ett formellt kort från minstingens skola, en inbjudan till samtal på måndag klockan 11.

Jamen, dela på mig då…

Ger mannen ett ultimatum. Detta är hans chans. Han hävdar att han har ett viktigt möte med folk som kommer utifrån och alltså kan han inte alls på någotvis ta en utav skolorna.

Efter att letat mail som inte finns skriver jag ett helt vanligt brev som minstingen får ta med sig på fredagen. Jag flyttar mötet med hans lärare en halvtimme och hoppas att det ska räcka. Får la springa emellan.

Sen drömmer jag på natten om att vi sitter på en plattform högt över havet, hela familjen, och jag mår illa bara genom att titta ner. Vet inte hur vi har kommit dit men att vi måste göra det där förfärliga hoppet ner i mörka vattnet är en självklarhet för att komma därifrån. Tur att scenen byts ut. Tur att jag vaknar.

Koncentrera mig på det vackra

Kanske i morgon.

Eller…minstingen sjunger Mantran fast med påhittade ord. Älsk på det!

Stora ungen har fått högt betyg i engelska. Kärlek bara kärlek!

Kanske att jag skriver ett hejdundrande fantastiskt inlägg imorgon.

Ska bara jobba lite först. Tänka lite mera.