Efter en bra jobbmorgon, underbar spaeftermiddag med avslutande indisk mat, sätter jag foten i ett av de många hålen på trottoaren och bara känner den hårda smällen i nyllet.

Gick nyss och tänkte hur underbart mjuk och smärtfri jag känner mig, där bredvid mannen småpratandes om allt mellan himmel och jord.

Jag vill bara sitta kvar och gråta på fula skitiga marken sedan jag konstaterat att mina tänder sitter kvar men att det gör ont och att höger lillfinger ligger i en konstig vinkel.

Mannen och två passerande damer tycker inte att det är en bra plats att låta tårarna flöda på och drar upp mig.

Efter en stunds snurr i skallen blir det promenad till bilen och färd till akuten.

Om det kan jag bara säga att det tog tre timmar och en hel massa väntan för att komma ifrån det där otäcka stället, som möjligen är skitigare än trottoaren jag fick närkontakt med. Vinsten i bagaget =  ett antal styng i munnen som idag ser ut som om jag varit i slagsmål, en skena på lillfingret som ortopedtorteraren drog rätt så att stjärnorna var nära och en hel massa papper som säger att jag måste tillbaka till fula sjukhuset igen, fast på en annan avdelning såklart.

Onödigt, vansinnigt förbaskat onödigt!

Men eftersom jag inte kan skruva tillbaka tiden och göra gjort ogjort får jag försöka se det som är positivt; 1. jag kan skriva trots skena och pulserande fingerelände. 2. jag kan i allra högsta grad meditera även om de flesta yogaövningarna, som var bra att mjuka upp en stel rygg med, flugit ut genom fönstret för att inte komma tillbaka förrän om sisådär en och en halv månad…kanske. 3. behöver inte luncha med svärföräldrarna idag. 4. kanske att mötena med lärare i morgon kan gå smidigare p g a min eländiga uppsyn (fläskläppen är enorm idag). Tillsammans med mannen funderade vi på om jag skulle köra linjen; minmanslårmigsålåtungarnabligodkändaochsåpratarviintemeromdet!

Fast det gör jag nog inte.