Orkar inte skriva om det jobbiga just nu.

Det finns där; gnager och skaver. Troligtvis behöver det komma ut. Men inte nu.

Just nu vill jag koncentrera mig på det vackra.

Det som doftar barndom det med. Fast i positiv mening.

Min far och hans bästa vän lägger notpapper (oftast hemmagjorda då de lyssnar sig till dem), med låtar som doftar av tonårssomrar på farmors vind, framför min näsa. Då när jag hittat en gammal grammofon med tillhörande skivor…nja, inte trattgrammofon, men nästan.

En utav låtarna som fastnar som klister är den som Willie Nelson är upphovsmakare till.

Jag bara gillar den. Förundras av mig själv. Har aldrig varit särskilt fäst vid countrymusik. Fnös åt min far och hans anhang när de spelade sånt som jag tyckte var uråldrigt och dammigt. Men tusan också, detta är kultur i allra högsta grad!!! Musikkultur! Som jag glömt bort…

Tänk om jag inte sagt ja till att spela med farbröderna… Tänk om jag susat vidare med kompisen på marknaden istället för att prioritera musiken…

Svindlande tanke. Det här tycker jag om. Att gå utanför det jag är van vid. Att spela något helt annat än Sor och Giuliani.

Minstingen kommer förbi när vi spelat färdigt en snutt förmiddagen innan vi ska resa hem; ”men mamma, du kan ju spela nu!”, säger han med glimten i ögat.

Och det är nog sant, jag behöver lite mera galenskap/vara crazy för att växa vidare.