Jag är på semester.

Tänkte skriva då.

Ingenting blir det.

Inte ens i skrivboken jag har med mig.

Det surrar vilt i skallen, men inget kommer på pränt.

Dessutom knakar det ordentligt med internet.

Fungerar halvt om halvt.

Ändå gör det inget.

Jag behöver antagligen vila från allt.

Bara tonårstjafset är kvar.

Hunden är också tonåring så jag förstår ingen av de här killarna alls.

Laddar ner bilder och tänker att jag kan fokusera på såna.

Det tar en evighet.

Trots att vi kom för fem dagar sedan nu är det just resebilderna jag får fram först.

De på fiskmåsebusen som svävade över oss på färjan, norpade bröd så där dumdristigt i flygandefläng från en ung kvinnas hand och fick en liten tysk flicka att börja gråta av rädsla.

Jag kan fortfarande höra mannens kraxande om att man inte ska ta bilder i motljus när jag knappar in motljusprogrammet och smäller av bilder för fullt i tanken om att den här överlevaren ( ja, man ser tydligt att hen saknar en fot) på något vis ska fastna på mitt minneskort. Och det gör hen. Sen läser jag på Solöga igen och bara ler för mig själv;

Det är viktigt att våga vara först. Mod får du genom att lära känna dig själv och din kraft.
Din gåva är framåtanda.