Vi lämnar Kastrup i regn som fullständigt skymmer sikten, min fars sorgsna ögon på näthinnan, 15 grader och luftgropar som får min trettonåring att tappa talförmågan ( detta vill inte säga lite!).  Skandinavisk sommar låter luggagedropinhostessen försöka övertyga mig om att Rom med 40 grader låter nice.

Sen halvsover vi oss genom korsord och mobilspel i två timmar och en kvart. Därefter doppar vi nästan ena vingen i den krympande Braccianosjön. Solen sprutar över torra berg och ängar. Vi är beredda på det värsta då mannen redan sagt att det pratas vattenransonering från och med nästa vecka. Vi väntar tålmodigt på bastucontainern (vet inte varför vi inte får ett finger som alla andra…) som kör runt lite som på lite sightseeing för trötta varma turister innan vi får leta resväskor.

Efteråt förbereder jag mobilen för dagens överraskning; mannen har hämtat hunden innan. Det är en stor stor lycka att se Wish’s reaktion och hur han suger in sina människobröder i bilen på väg hem. Precis som människovalparna bli glada att se honom utan att behöva vänta till på tisdagen.

Jag är sannerligen hemma. Fast jag lämnar babes hur jag än gör. Och hur jag än gör så kan jag inte bara ta en tur för att fika med några eller spela musik med några andra. Likså är jag långt ifrån klar med allt jag hade att göra där i gamla boet.

Men jag är tillbaka här med. Fast jag är annorlunda. Det känner jag.

Det känns som om det ska bli andra bullar av. Åtminstone denna vecka innan nästa resa.

Gissa vilken som är Kastrup- och vilken som är Fiumicino (Leonardo da Vinci) flygplatsen…