Jag har lyckats komma iväg på yinyogan två fredagar i rad nu.

Förra gången var bra.

Denna gången urtung.

Mina ben kändes redan som två enorma stockar jag drar omkring på.

Det var massor av sitta på knän- övningar. Efter en halvtimme sov mina ben och var svårväckta.

-Det är okej, sa läraren. Det betyder att du slappnat av.

Jag masserade och masserade. Påt’ igen! Har ju läst att andra yogisar upplever samma sak. Jag vet att yoga inte är en lätt grej. Ett Quick fix. Jag vet det.

Ändå kändes det som jag ville springa därifrån. Så squatade  vi och gjorde stående framåtböjningar en stund. Då gick det lite bättre för mig. Den andra kvinnan som hängt på krisade nu.

När vi sen satt där, på knä igen, efter OM’en sa jag det; – Idag ville jag smita! Mina knän är tydligen min svaga punkt. Den andra kvinnan sa att hon mådde direkt dåligt av att hålla balansen i framåtlutande med hängande armar.

Kan det även vara vädret som gör att vi båda krisade samtidigt, om än för olika rörelser?

Ja, så klart. Fukten tycks inte vilja ge med sig. Det är som om vi inte bara ska få äta upp ordentligt all torkan från i somras utan vi ska tugga länge och väl utan att kunna svälja ner med.

Det är skönt efter lektionen ändå. Fast lite av tyngden bär jag med mig.

Dagen efter har jag sandpapper i min hals. En begynnande rethosta gör sig tillkänna.