Försvinn Marsmånad

Du behövs inte längre, konstaterar jag med hjärtat någonstans nere vid knävecken.

Jag avskyr att säga adjö. Särskilt på avstånd som jag ju tvingas till, nästan alltid.

Nej, det handlar inte om död denna gång. Bara avsked. Kan inte med sånt. Särskilt inte när man fäst sig vid personen i fråga.

Jag vet all den där skiten om att det ibland behövs, att man måste vara sann mot sig själv, att man inte ska hålla fast när allt känns fel…

Ändå känns det blä!

Så vi kan väl ta och skrota både mars och april när vi ändå är igång.

De senaste åren har de bara betytt skit och bakslag.

Vi har kommit överens om att vänta med att berätta. Ännu svårare för jag vill skrika och slå i dörrar. Bete mig som en treåring och kanske chocka tonåringarna ordentligt. Då skulle det väl vara till någon nytta…kanske.

Livet går vidare. Inget är för evigt. Bara det vi hakar tag i är för evigt.

Det är just den biten jag måste jobba mera på; att inget är för alltid.

En sann yogini släpper taget. En sann yogini använder sig av meditationen och liksom bypassar skiten.

Det kan jag inte än. Alltså är jag ingen riktig yogini.

Just nu måste tårarna bara få skvala. Så kan jag väl få vakna upp till majmånad…nej, visst glömde…har ju en trevlig jobbresa till Aten. Kan ni väcka mig den 19 så att jag hinner packa, åka, komma tillbaka och sen somna om den 22 igen. Slå upp ögonen den första maj blir lagom.

Vi säger väl det då!

🧘🏼‍♀️

 

 

3 reaktioner på ”Försvinn Marsmånad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s