Stora stora grälet på måndagmorgonen leder till att ingen av sönerna går i skolan. Jag tvingar minstingen med mig till veterinären för att kolla konstiga klumpsåret på hundens ben. Veterinären rakar fritt klumpen och ger oss tvätt och medikamentsinstruktioner samt ber oss komma tillbaka efter Påsk för eventuell biopsi. Suck!

Sen äter jag en god påskkaka, som man gör här i Italien och som kallas Pastiera (ursprung från Neapel ), en hundpromenadskompis gjort i parken med hundar som cirkulerar i hopp om att jag ska tappa något.

På eftermiddagen springer jag upp och ner och ner och upp för tre våningar för att tala med fyra olika lärare utspridda och med olika bokningslistor på stora pojkens skola. Förstår bara en sak på slutet; att min unge är väluppfostrad men gör ingenting utom gymnastik och kritiserar religioner.

Jag vet inte hur men jag har äntligen fått iväg sonen på extralektioner i matematik som han tidigare vägrat.

Tisdagen börjar med en väldigt snabb hundpromenad. Faktum är att hunden lämnas hemma som ett frågetecken för att jag ska hinna till mitt egenbokade möte med minste sonens rektor. Hon är bra. Förstår. Kallar på min son. Citerar en nordamerikansk legend;

En gammal Cherokee berättar för sitt barnbarn om kriget som pågår i alla människors huvuden:

– Kriget står mellan två vargar som finns inom oss alla. En är ond, full av ilska, avundsjuka, sorg, ånger, girighet, oro, skuld, underlägsenhetskänslor, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och ego.

Den andra vargen är god, full av glädje, fred, hopp, lugn, ödmjukhet, vänlighet, godhet, empati, generositet, sanning, medkänsla och tro.

Barnbarnet tänkte en stund och frågade sedan sin farfar:

– Vilken varg vinner?

Den gamle mannen svarade:

– Den du matar.

Sen ber hon om att jag ska lämna henne själv med sonen. Jag pussar honom på huvudet och går glad därifrån. Vet inte om hon kommer att rädda honom från kuggning. Men hennes visdom kommer att stanna kvar i oss båda. Det är jag säker på.

Eftermiddagen går åt som måndagens eftermiddag att jaga runt på tre våningar, på bildinriktade skolans tre våningar, efter sex kvarvarande lärare. Jag förstår bara att; min son är intelligent men har ingen lust att/förstår inte varför man ska plugga.

Jag vet inte hur men sonen går självmant på andra delen av extralektionerna i matematik utan att jag behöver säga ett jota.

I detta virrvarr har jag även lagat god soppa på gröna ärtor och misslyckade, men trots allt goda, wåfflor.

Det kan man väl kalla konst va?