Det har varit tre och en halv intensiva dagar.

Mina två barndomskamrater, som aldrig varit i Rom, kom i torsdagsnatt.

Allt jag ville att de skulle se gick ju inte.

Det finns för mycket i den här antika staden.

Men mycket kan man ändå få in. Bara man vill.

Staden som jag hatar så, ibland, öppnar sig framför våra vidöppna ögon med en underton av sorg. Historien slår ner i alla som en bomb när man bara strosar runt på stans alla små trånga gator. Eller när man går in genom Peterskyrkans enorma ingång eller upp i kupolen. Ingen går oberörd från Colosseum eller Forum Romanum. I varje hörn finns något att se.

Jag hittar bra nu men villar bort mig emellanåt. Allt blir inte riktigt som jag tänkt, men mina vänner är såååå nöjda ändå. De köper allt; maten, sevärdheter, glassen…ja till och med min körning och de är imponerade av min fickparkering. Ha ha ha, att jag skulle glänsa med sånt. Skulle jag kanske ta och skriva till min gamle körlärare som inte trodde ett jota på mig? Han som redan bokat in en ny tid då jag körde upp och stod där med långt ansikte när jag fick körkortet i min hand. Han håller ju fortfarande på och härjar, trots sina åttio år. Då skulle han allt se mig i Rom ha ha!

Mitt i allt detta, som mina kompisar säger sig inte förstå varför de väntat så länge att besöka, pratar vi massor. Skrattar. Minns. Reder till och med ut en gammal händelse . Hur vi upplevde den var och en. Något vi aldrig talat om tidigare

Att bara få skrutta runt och prata järnet. Så behövligt!

Och så han då. Husets hund som fullständigt adopterat mina vänner. Hur han ska klara sig nu? Tja, han får väl fixat tills de kommer tillbaka. Snart.