Om man är rörmok  rörlägg vattenledningsmans…,eller vad de nu kallas för i denna konstiga tid, dotter kan man sitta på ett köksgolv och se vattnet flöda under diskhon.

Få instruktioner via telefon av mannen som är irriterad för han jobbar och man själv är inte alls upplagd för det hela då jobbhögarna hopar sig hemma inför skolavslutning.

Skruva järnet och få ner det hela till en droppe och undra om det kan räcka.

Allt detta medan en unge, som riskerar att gå om ett skolår med alla småbarn (han är före på många sätt) som han hatar, står bakom och tråkar om att han kommer att ringa mig snart från skolan ”för där kan han minsann inte vänta in antibiotikan” utan måste hosta hemma…över mig då.

Den andra ungen som jag inte vet vad tusan han gör mer än går med hunden… Typ flera timmar om dagen och långt in på natten. Att min hund kommer att få världens benmuskler. Det är det enda som är säkert…  Den ungen har satt på stekjärnet för att steka ägg som han inte ens kollat om det finns. Naturligtvis har hemmaservicen inte sett till att kylen är välförsedd just när han får lust på ägg till frukost.

Ja, så ni kan föreställa mig sittande så och bara önska mig långt bort när mannen stänger av telefonen pga att jag inte kan skruva och hålla mobil samtidigt. Är förresten okapabel att leta skruvmejslar och hålla mobil på samma gång med.

Rysligt irriterad skriver jag ett blogginlägg istället för att fila på relationen jag håller på att skriva och som skulle ha varit klar. Italiensk inställning. Borde rycka på axlarna bara. Istället är jag nervös.

Och detta är bara morgonen…

Det får vara bra men en droppe vatten då och då.