Hör mig själv svara ja fast jag egentligen inte vill.

Följa med till havet och sitta och vänta på att dykarlaget ska komma tillbaka, hur kul är det liksom?

Men, som sagt, så bara svarar min stora käft före mig.

Det blir bra. Fantastiskt bra.

Egentligen är min yogagrupp på retreat. Men mitt ”familjekonto” (lånar uttryck av Skäringer & Mannheimer här!) är helt uttorkat så jag får stå över denna gång…med. Jag måste helt enkelt vara lite morsa, men framförallt fru.

Därför hänger jag och jycken med.

Först tänker jag att jag gjort helt åt skogen fel när någon går in helt i vallhundsrollen, han är född till, och bara måste vänta in båten som tagit husse långt ut på havet. Vi kan inte avlägsna oss från platsen mer än hundra meter vilket gör alla försök till promenad helt bortkastade.

Han simmar två vändor men inser att han inte kan komma ikapp ens fiskebåten därute och därför strandar vi tätt intill dykklubben.

Jag gör det enda rätta; mediterar, solar och badar.

Så badkruka jag är blir det fantastiskt skönt. Lite kallt men uppiggande. Hunden? Jo, han sitter kvar och vaktar ryggsäck. Han har ju badat.

Sen tar jag några selfies igen…det kanske kommer att bli en vana det här.

Fast man ser plöfsmage och allt så känner jag att jag är okej.

Skumt!