Det blir beckmörkt här redan vid nio. Då vill jag tända ljus. Sitta där i solstolen som förvandlats till ljusstol och bara glo. Vi kan kalla det meditera om vi tvunget vill. Glor är vad jag gör. Försöker lura sorgen som bubblat upp igen med att leka med mobilkameran. Utan blixt. Med blixt.

Jag var på yinyoga och det var bra. Fast en övning där man ska ligga länge med ländryggen mot en kudde var den värsta jag varit med om på länge, trots att jag gör den varje vecka. Den brukar vara skön och avkopplande. Denna gång  fann jag ingen ro alls. Det skavde, dunkade och varken raka eller korslagda ben ville hjälpa. Jag vill därifrån och skruvade på mig hela tiden.

Läraren märkte det. Såg rakt på mig när lektionen är slut. Allt okej? Ja, ljög jag för jag kunde inte riktigt med att prata. Sen sitter jag där i min stol, i min trädgård och googlar på ländrygg och känslor. Om att de sätter sig i ryggen. Särskilt längst ned.

Jaha, dåliga nyheter har fått min bortmotade sorg att gnaga igen! Så är det nog.

Det får vara så då. Och så får jag ta hand om min rygg lite extra bara.