I tisdags var jag och fick ansikts- och kroppsmassage som min fina tjejgrupp givit mig i avslutningspresent.

Jag råkar på en kompis strax innan bara av en slump…eller slump och slump, hon går och simmar på samma gata som massagestället ligger. Sen njuter jag i två timmar innan jag kör hem  och äter med mina ungar.

På kvällen går vi på konsert, mannen och jag, Pearl Jam. På Roms fotbollsstadion. Inte optimalt varken akustiskt eller med tanke på ljussättning. Men det är något speciellt när massorna skriker in Eddie Vedder och company. Jag får gåshud.

Jag skriver ett busigt inlägg om; ”mig och Eddie Vedder och några till” på instagram. Mannen blir lite sur. Han är ju också med.

Ja, det är en underbar konsert, även om vi bara ser dem som små myror, då vi praktiskt taget sitter på de sista platserna längst upp.

Mina tårar rinner när de kör John Lennons Imagine med våra mobillampor tända.

Och så spelar jag in min favorit.

I nära tre timmar spelar Pearl Jam. Vi orkar knappt mera när ljusen äntligen tänds för att ge tecken åt musikerna att sluta.

Musikmassage, tänker jag.

Ja, det var en bra dag. Bra för sen bryter underjordsilskan ut.