Vi skriker åt varandra. Gråter. Kramar om varandra. Allt verkar gå på högvarv. Jag känner mig inne i centrifugen igen.

Rädslan tar tag i mig och gör mig till ett vilt monster.

Då säger en unge det som jag egentligen vet, det som jag egentligen försöker leva med; att om man koncentrerar sig på det som man är rädd för så tar man alla sina energier dit. Det blir då till slut det man tänkt. (har jag lärt honom detta????)

Jag kan ju inte helt släppa. Det handlar om mina barn. Särskilt just nu den minste.

Måste försöka att få distans.

Min trädgård får hjälpa mig igen.

Rosen, den där enda rosen som poppar upp varje år när alla andra slutat.

Mitt bland ohyra lyser den.

Kämpar mot allt.

Kan den så kan jag.