Hjälper min son att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Det är ett helt nytt system. Inte som när jag blev europamedborgare och kunde få den där papperslappen att ha som bevis på att jag sökte jobb. Stå i kö för en papperslapp som ingenting betyder utom att man är arbetssökande och om man hittar det där jobbet kan visa upp det som en trofe’.

Alldeles nödvändig med andra ord. Så vi fyller i på deras nya hemsida. Först väntar vi på mail. Sen klickar vi in oss. Kommer till sista modulen där vi måste göra klart vilket är vårt närmaste AF- kontor och boka möte med en handläggare. Där blir det stopp. Sitter nog en timme och vet inte hur jag ska övertyga min macintosh att gilla javascriptläsaren. Ringer callcentret om hjälp där det är kö och jag till sist tvingas lämna ett meddelande. Efter vad jag, som sagt, tror är en timme lossnar allt men jag kan inte boka via nätet utan måste ringa dem.

Lyckas få till ett möte, efter att ha blivit runtflyttad ett tag till, på måndagen. Wow! Precis som jag ville. Måndagen i fråga var igår.

Gps-ade oss dit även då det var relativt nära. I en gammal skola. Gropig väg…eller om jag tog vänster istället för höger. Vet inte då Gpsen och jag inte är helt överens.Vi kommer dit fem minuter senare än bokat men det är inga problem. Handläggaren väntar på oss. Ja, det är tydligen inte okej att min son går in själv trots att det är han som vill ha ett jobb. Hm…

Sen sitter vi där och hör att han inte alls ska tro att det bara är att hitta ett jobb…som om vi trodde det…, att han istället borde hitta det han vill bli och studera till det. Min son vill bli tatuerare. Det går inte alls. Åtminstone inte än för han måste vara 18. Om ett år circa då. Och tatuerarskolan är inte godkänd av staten. Jaha?! Nähä?! Min unge vill inte plugga egentligen. Handläggare tvingar oss erkänna att det finns ett problem där. Igen får vi hör om kompensationsinstrument som finns, hjälp som han borde få. Nickar och bockar där det passar. Suckar senare på väg därifrån. Hur motiverar man en unge som inte finner någon glädje i att öppna böcker? Genom fysiskt jobb tänker jag. Det finns inte. Inga lärlingsplatser om man inte är inskriven på någon skola.

Blir avbrutna en stund av en arbetskamrat till handläggaren.  De sitter fyra i samma rum där vi blir analyserade…eller min son…eller jag är ju med… Arbetskamraten undrar om vår handläggare har tid att prata med familjen hon har framför sig; mamma, pappa, två tonårsdöttrar och en baby. Det visar sig att den egentlige arbetssökande inte är med. De måste åka hem och hämta honom. Jaha!?

Handläggaren bokar in dem om en timme och tittar perplex på oss. Hon behöver ingenting säga. Nu förstår jag varför hon tänker att hon måste ta allt från början med oss. Hon kan inte veta vilken förståelsenivå vi är på.

Hon är mycket vänlig. Printar ut möjliga kurser min son kan gå på. Ber honom fundera. Hon skriver sitt direktnummer på baksidan av pappret. Säger att han visst kan bli tatuerare om det är det han vill. Sen.

Fast inget jobb under tiden. Hm…

Jag kan bara önska att hon har rätt. Att min son kan bli det han vill. Fast jag just nu känner mig lite ledsen och ganska förvånad.

Vill säga till honom att;

You can be anything you want. Any color you are.