Allt som oftast när jag befinner mig utanför Rom känner jag klart att jag inte alls vill bo i denna stökiga, bråkiga stad.

Allra tydligast blir det när jag är utanför staden.

Som i söndags då jag var med mitt ena jobb i Farfa som ligger i Sabinabergen inte så långt ifrån Rom.

Det sprider sig ett lugn långt ner i tåspetsarna på mig.

Vi började vår dag nere i dalen. Där det lilla birgittakapellet ligger och där agriturismen finns som servar oss med kaffe och senare mat.

I från kapellet ser man den underbara juvelen Farfa.

Promenaden mellan kapellet och agriturismen gör mig så glad. Full som den är av djurvänner är det precis vad jag behöver.

Blandade vänner som samsas om samma lerhål…

vissa som betar…

någon som upptäcker att hen gillar pepparkaka….ja, klart att svenskar har med sig pepparkakor…fattas bara annat.

Jag blir lite besviken då det inte blir någon tyst meditativ pilgrimspromenad från restaurangen och upp till Farfa då personalen/familjen på agriturismen missuppfattat…eller kanske insett att de inte kunde ro i hamn en buffe till 40 personer pga av andra gäster…och ger oss en ordentlig lunch med förrätt, varm och andra rätt med långa väntestunder emellan.

Istället umgås jag med trevliga svensk/napoletaner, hundar, katter och äter gott.

Det blir bra ändå.

De väntar inte i onödan djuren. Både gäster och personal sticker till dem lite bitar mat emellanåt.

Ja, jag är så tagen att jag helt glömmer ta bilder på själva Farfa där vi landar med buss efteråt. De små fina affärerna. Klostret. Ska se om jag har några från förra året. Ni kanske får se dem i morgon.

Eller så får jag åka dit igen.