De börjar bli många nu. Varje år som går läggs det till någon eller några. Det tänkte jag aldrig på innan. Var befriad från det när jag var yngre. Hade tur. Sen tar man ju igen det. Förr eller senare.

Jag vill ju tänka på mina döda som glada änglar som tittar ner på mig. Tar sig för pannan när jag upprepar misstag eller gör något de gjorde men som de vet är fel. Skrattar högt och tydligt åt alla tokigheter som vi har för oss och möjligtvis kan skratta åt, vi med, om ett tag. När stormen är över.

Alla minnen jag bär med mig som är deras tillsammans med mig. Kanske minns jag inte exakt som det var. Kanske är det helt åt skogen och om de kunde rätta mig skulle de göra det. Det gör de kanske rentav. Skickar mig små hintar när jag inte hittar rätt foto eller tappar bort en sak jag sparat i tron om att den var viktigt för min döde.

Det spelar ingen roll. Jag vill grotta ner mig lite efter en vaknatt på soffan och i hällregn. Bara minnas såsom jag vill minnas. Allt det fina.

Punkt slut.