En julafton till avklarad. Denna gång i Italien.
Innan vi äter ringer jag min far, som är hos sin syster, mitt i halvlek av julaftonsmiddagen. Som tur är finns min systerdotter vid hans sida så samtalet blir inte bara roligt men även fungerande…om ni förstår hur jag menar…
Vårt italienska julbord blir alltid ett hopkok av tradition och icke tradition. Vi pillar ihop lite mat som faller oss både in och i smak. Jag kompensera lite med duk- och ljusfärgerna som tur är för sen ser jag att maten är lite monoton i uppsyn.
Jag fortsätter mitt busande och trycker dit lösnaglarna jag hittat i min mors badrumsskåp i somras. När jag var fjorton/femton år lyckades jag få långa starka naglar och hade det tills jag fick sommarjobb som eternellplockare. Där och då insåg jag snabbt hur opraktiskt det var och har sedan dess valt kortare varianter.
Nu testar jag alltså fast inser snabbt att det inte kommer att bli långvarigt. Saker fastnar i, smuts samlas under och jag känner mig aningen handikappad. Fast det är ganska kul att vara lite festfin.
Vi har ju ingen tomte längre. Det går inte att lura i tonåringarna sådana historier längre.
Det gör inget. Jag har ju redan träffat tomten. Så det så!
