Sedan min äldste son börjat skolan har jag kämpat. Kämpat för att han och hans bror ska få vara först barn och nu tonåringar. På deras villkor. De har sorg i hjärtat som kommer från olika håll. Plus krav på sig att prestera sådant de inte kan eller vill.

Jag vet att jag inte kan rädda dem om de inte vill rädda sig själva. Jag kan bara vara mamma.

Kanske curlar jag när jag försöker göra andningsplats runt om dem. Kanske gör jag fel när jag inte rättar en son som själv vill, och bara det är gigantiskt stort, fylla i en ansökningsblankett. Någon annan vill att jag ska be honom öva på skrivning när hen ser det ojämnt ditplitade evighetslånga italienska personnumret. Det är en kombination av både bokstäver och siffror, som kan te sig som ett mardrömspassword för en kille som alltid blivit pikad för sitt skrivande medan det råder fullt kaos i hans huvud. Därför håller jag käft. Känner till och med lite stolthet. Han ville själv.

Kanske curlar jag när jag inte skriker mig hes då den andre sonen blir avstängd igen. Förra gången en vecka, med närvaroplikt. Denna gången två veckor utan att få komma in i skolan. Jag gick inte ens dit, på mötet, för att föra hans talan denna gång. Ser ju att de har byggt upp det noggrant. Disciplinnotering efter disciplinnotering. Nej, det är ingen komplott. De vet bara inte vad de ska göra med denne unge rebelliske man, med ledsen framtoning och dåligt självförtroende. Han säger att han ska gå i skolan tills han fyller sexton för det är obligatoriskt. Sen invänta 18 år och därefter dö. För, säger han, alla bara dör ändå. Till dess vill han bara spela playstation.

Klart att båda sönerna gör mig både arg och ledsen. Men jag vet ju att ingenting är enkelt i denna historia.

Jag lever ju också i den. Vet exakt att det inte löser något med att jag skriker på dem. Fast det ibland spontant blir så.

Hör historier om att det är annorlunda om man lever i Sverige. Om kuratorer som liksom rör sig runt på skolorna istället för att sitta och vänta på att bli inkallade av en vilsen, ledsen elev själv. Hur tusan tror man att dessa ungar skulle få för sig att stoppa ner sin ”anonyma” lapp om hjälp i en låda till en människa de aldrig sett när de inte ens kan prata med sin farfar om vissa tankar?

Själv har jag vid flera tillfällen tryckt in dem i bilen och kört dem till min psykolog. Men det var en nödlösning som egentligen inte löste något alls. Vi är tillbaka på punkt noll igen meddetsamma.

Så där jag, där fick ni tji på de fem positiva sakerna för idag för nu vill min hund gå ut och jag känner mig alldeles tom i huvudet.

Ville bara få ur mig detta.

En reaktion på ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s