Som en symbol för nyfödelse. Att ta sig upp ur gropen.

Det som verkade en bomb kanske var det som behövdes. Samtalet till mannen som jag, av kärlek till oss alla, undanhållit allt exploderade i tisdags. Skolan har gjort fel från början. Han var inte inkluderad i mailinglistan trots att jag skrivit in honom i ansökningsskitblanketterna.

Nu lusläser han beslut och hittar fel. De talar om ett rekommenderat brev som vi ska ha fått i våra händer. Om att vi fått säga vårt i saken, när jag inte ens var närvarande denna gång.

Jag lusläste inte. Vissa italienska ord går inte ens in, även när jag gör det…är nog dys-något jag med. Så det är nog bra att mannen får se. Höra sonens version. Trots att det gör honom ont.

Min son må vara en buse med noll lust att studera. Men om saker han säger är sanna har en lärare, vuxen man, hotat honom till livet framför andra. En lärare, konsthistoriesådan, kallat en utav sonens vänner ”mentalt störd”.

Min sons kompisar är ofta av utländsk härkomst. Precis som jag. Fast ofta har de ingen italiensk pappa eller mamma som sitter hemma och lusläser fula, motverkande beslut.

Jag är så ledsen att denna skolvärld är full av vuxna människor som sänker sig lägre än ungdomarnas nivå. Ledsen att min son måste öppna mun. Ledsen att han inte har lust att kämpa med studierna. Så ledsen.

Idag får ni två bilder som symboliserar min längtan ut i det gröna.

Pånyttfödelsen som jag vet lurar någonstans därute. Det måste den göra.