Känner mig blåst på några saker av folk jag trodde var vänner. En sak fattade jag inte förrän en annan vän pekade på den. Spräckte min bubbla genom att säga; -men hur kan det vara att du försvann därifrån? Det var ju din grej, som den andra så kallade vännen tog över bara sisådär. Jag står som ett stort levande frågetecken när hon säger så. Ja, just det. Förklaringen till varför…vem fick jag den ens av…ledningen…nej, av vännen. Och så bara svalde jag den. Som när min hund får ett godis han absolut inte kan motstå skickar han ner det i magtrakten utan ens en tugga.

Den andra saken var en vän som blev av med sin festlokal hon och hennes pappa hade till uthyrning. Eller blev av med, den går inte att använda mera eftersom nödutgång saknas. Hallå! NÖDUTGÅNG SAKNAS! Kan man ens försvara sånt i terroristtider. Alla går omkring och är rädda för ISIS och så kan man hyra ut ett ställe man aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle skicka sina barn till.

Samma vän sa till mig att jag borde sluta gnälla och öppna en bar och sätta mina oborstade ungar i. Ställa mig själv på första plats. Jag borde, enligt henne, ändå vara trött på att jaga små snorisar.

Samma vän förkunnade häromdagen att hon nu jobbar på dagis. Att hon torkat tio små rumpor den dagen.

Ja, det är inte utan att jag känner mig ordentligt lurad. Jag som älskar att umgås med unga människor. Och även, varför inte, torka rumpor.

Men vet ni vad? Jag tänker inte sitta här och vara less.

Upp till kamp!

Jag ska skapa något själv. Möjligen tillsammans med mina söner, men allra säkert först själv. Vem vet, det blir kanske en lokal med två nödutgångar. Ha ha ha!

Under tiden ska jag gå och se det här gänget lördag eftermiddag med en kompis som också behöver inspiration…och ett jobb.

Tänker inte följa med vinden som verkar ha oss i sitt grepp.