Idag bara tänker jag på denna lilla tjej/unga dam som försvann för tjugo år sedan. Just idag.

Som liten hade hon förfärliga raseriutbrott. De utlöstes av väldigt små stimuleringar…jo, vi visste ju också hur vi skulle pilla på henne för att hon skulle explodera min bror och jag. Idag skulle hon säkert ha fått en diagnos. Idag. Inte då på sjuttiotalet. Det fanns inte på kartan än.

Min lillasyster. Den där lockiga, söta, tickande bomben som likaväl kunde le som en liten ängel som sparka och skrika tills hon blev blå. På riktigt blå.

Min lillasyster som drevs av en stark ilska om att göra allt mycket bättre än vad vi andra gjorde. Inget särskilt svårt för vi var både oviga och klumpiga, både jag och vår bror.

Min lillasyster som inte ville konfirmera sig men blev tvingad till det för att ” så gör man i den här familjen” och sen lyckades transformera besvikelsen till en alldeles egen show.

Min lillasyster som hängde upp och ner i mattbommar, kröp ihop som en spindel och jagade mig, hittade på läskiga skämt (t ex gummimaskar i min säng eller gummiormar i uthuset som med hjälp av en tråd rörde sig när man steg in) med vår bror.

Min lillasyster som dansade så att man glömde bort var man var. Dansade för dansandets skull. Åh, vad jag önskar att vi gjort det oftare.

Min lillasyster skulle ha fyllt 51 i mars i år. Hon hann bara bli 31. Sen tog drogerna henne ifrån oss och hennes barn.

Så idag tänker jag på henne. Jag ska dansa för henne. Till Police och Sister Sledge. Precis som vi gjorde de få magiska gånger vi gick ut på diskotek bara hon och jag.

Det är bli hög på rörelse man ska. Inte försvinna i dimman.