Saker jag undrar över

Det är mycket jag inte förstår.

Ibland är det små saker som att; varför alla unga tjejer helt plötsligt har ”tantväskor”. Ni vet såna där med kedjor. På min tid var det bara tanter som gick omkring med såna.

Så tänker jag, där jag sitter på tunnelbanan med mina tygväskor,  på om det är just väskor av tyg som är tantiga nu.

Tror inte att jag hade handväska förrän jag fyllt 25. Om jag ens hade det då. Tror att jag tryckte ner saker i fickorna eller skolväskan/ryggsäcken. Klart mycket enklare utan mobil och en massa nycklar. Ja, vi hade nästan alltid någon hemma eller så hängde nyckeln därute på en krok. Eller så var allt bara öppet. Ha ha ha! skrattar och ser ut genom våra järngaller. ” Allt öppet”. Inte konstigt att jag är dåligt anpassad till stadslivet. Efter så många år känns det fortfarande hårt.

Sen funderar jag på det där med att vuxna här i denna skit stad är så opålitliga. Ingen kommer liksom undan mina misstankar längre. Det är superbråttom med att sonen ska börja projektet som han fått dispens för att börja. Det är för artonåringar men han fyller år i november. Därför får jag, som fortfarande giltig mamma, skriva på alla möjliga dödsdomar innan han ens får komma in. Sen får han ett ta-igen-schema för de andra 8 har redan börjat. På det står det att han har två möten denna vecka. Fast ett blir flyttat till nästa vecka. Jag tror inte på min unge, det är ju han som tappar bort busskort och allt möjligt annat. Han som inte förstår sig på tid ett endaste dugg. Därför skickar jag, som duktig italiensk morsa, ett meddelande till dem på onsdagskvällen och frågar om han inte ska vara där dagen efter kl 9.30. Jag får inget svar förrän 9.45. Nej, han har förstått rätt min son. Det är flyttat till nästa vecka. I mitt huvud har det redan startat en misstroende process som jag dåligt kan lägga ner. Kanske är detta det hundrafemtioelfte bottennappet trots allt. De får pengar från EU och sitter av pengarna på rumpan medan de lurar runt några stackare som de kan skriva in som deltagare. Punkt slut! Tvingar mig till lugn för sonens skull. Det har utlovats lärlingsplats och 300 euro i månaden. Så måste det vara helt enkelt.

Fast jag undrar ändå varför det hela ska vara så trögt.

Undrar däremot inte alls över varför jag tjongade iväg ett kärleksbrev till tjejen på ”orientamento” som pratade in sonen i projektet. Hon är hittills den med högsta poäng i hela denna historia.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s